Hej,
jag hittade hit nu och vill redan tacka er som tagit detta initiativ och er som delar med er av era historier.

Om jag ska beskriva mig själv så är jag 26 år, bor i Malmö och pluggar till socionom. Och så skriver jag låtar och spelar in och grejar. Och så har jag alltså MS.

Jag fick min diagnos 2012 men har haft symptom sen 2009. Allt började med domningar i baksidan av skinkorna, benen, förlorade känseln fötterna och magen och dagarna präglades av en oförklarlig trötthet. Jag gick till olika läkare med dessa problem under åren 2009-2012 men fick bara höra att jag var stressad eller deprimerad och jag ville så gärna tro på dom men kände väl på mig att något annat låg bakom det. Hösten 2012 förlorade jag helt plötsligt synen på ena ögat och blev inlagd på neurologen direkt. Jag förstod inte varför jag blev inlagd när jag bara hade problem med synen och ingen berättade varför jag var där. Två dagar senare hade dom hunnit göra MR, nervstatus, LP m.m. och jag fick min diagnos. Från ingenstans.

Det första halvåret efter jag fick min diagnos gick jag in i en djup kris där det kändes som att allt var kört. Jag var sjukskriven och orkade inte göra annat än att lyssna på radio och dricka kaffe och gå på mina behandlingar och möten. Jag fick börja med Tysabri direkt eftersom jag hade en högaktiv MS och den behandlingen hade jag fram till förra våren. I höstas genomgick jag min första behandling med Lemtrada. Det är en historia för sig men jag har inte haft något skov på nästan 3 år vilket är fantastiskt om man jämför med åren innan jag fick min diagnos då jag hade uppåt 10 skov på väldigt kort tid.

Nu, idag, drygt tre år senare, så har jag det bra på många sätt. Och framförallt mycket bättre än jag föreställde mig som nydiagnostiserad. Jag mår rätt bra. Men tröttheten kan dra åt helvete. Och domningarna. Och den nedsatta synen. Och ensamheten i att ingen ser vad vi bär runt på. Därför behöver vi varann.