Själviskt vet jag inte om man kan kalla det. Det verkar ju vara av omtanke om din familj som du inte berättat och du har ändå haft stöd i din man och dina vänner. Men samtidigt kommer sanningen troligen ändå att komma fram förr eller senare och då kanske det är att föredra att du har kontroll över när och hur du berättar? Du har haft diagnosen en tid, lite hunnit landa i den, förhoppningsvis fungerar behandlingen och du kan lägga fram det hela på ett mer erfarenhetsbaserat sätt än om du vore nydiagnosticerad och inte själv hade hunnit ta in din nya verklighet alls. På så sätt kan du möta deras oro och i din attityd visa att sjukdomen är hanterbar och i dagens läge har en helt annan utveckling än den som din familj kanske har en bild av.