Själviskt vet jag inte om man kan kalla det. Det verkar ju vara av omtanke om din familj som du inte berättat och du har ändå haft stöd i din man och dina vänner. Men samtidigt kommer sanningen troligen ändå att komma fram förr eller senare och då kanske det är att föredra att du har kontroll över när och hur du berättar? Du har haft diagnosen en tid, lite hunnit landa i den, förhoppningsvis fungerar behandlingen och du kan lägga fram det hela på ett mer erfarenhetsbaserat sätt än om du vore nydiagnosticerad och inte själv hade hunnit ta in din nya verklighet alls. På så sätt kan du möta deras oro och i din attityd visa att sjukdomen är hanterbar och i dagens läge har en helt annan utveckling än den som din familj kanske har en bild av.

Man gör precis som man vill – berättar eller inte. Det kan dock vara skönt att få ”lasta av”, och berätta för sina nära om hur det ligger till. Alltid bättre att dela bördan, blir så mycket lättare att bära då.
Jag har valt att dela med min familj och mina allra närmaste, övriga vet ingenting. Inga kollegor eller så. Risken med att berätta brett (anser jag) är att man kan bli så stigmatiserad, och att folk ska tycka synd om en, vilket i sig kan verka som ett hinder i livet.

Jag har själv berättat för både familj, vänner och kollegor men det beror nog mest för att jag pratar mycket och därmed alltid ”avslöjar” mig. Du kanske kan kolla om de har en kurator på ditt sjukhus och diskutera med den. Jag har en och den har hjälpt mig att bland annat hantera min mamma som är fantastisk men också väldigt orolig. Det har hjälp väldigt mycket

Jag fick diagnosen för 4år sedan och säkert haft MS i 8-10år och det är bara sambon som vet om det. Jag har inte berättat för min familj heller av samma anledning att mamma är extremt orolig av sig och eftersom det inte märks på mig så känner jag att det är inget dom behöver veta.
Har inte heller valt att berätta det för mina vänner och bekanta eftersom man vet hur snacket går och vill inte bli kopplad som killen med MS när jag är helt funktionsduglig.
Kanske låter konstigt men jag mår bättre av att veta att folk inte vet jag är livstidssjuk.
Om dagen kommer då det märks tydligt att jag är sjuk så kommer jag ju självklart vara öppen med det men just nu finns det ingen anledning att oroa andra.

Jag fick diagnosen för snart en månad sedan! Jag gjrorde valet samma dag som jag fick diagnosen att berätta för alla. Då menar jag alla. Jag gjorde ett inlägg på fb om det för att slippa berätta om det för olika personer hela tiden… jag tänker att sjukdomen inte ändrar vem jag är som person och jag har valt att lita på läkarna att jag kommer kunna leva som vanligt! Kroniska sjukdomar är aldrig kul…. men ms har en pissig stämpel… men om man tänker efter så är diabetes typ 1 lika illa, eller snäppet värre. Ju mer vi pratar om sjukdomen med folk ju mindre stigmatiserad tror jag att man blir! Plus att jag tänkte att det är bättre om folk får höra från mig, än ryktesvägen…

Men alla gör som de vill! En av mina barndomsvänner hörde av sig till mig direkt och berättade att hennes sambo fick diagnosen för 6 år sedan. Han har inte valt att gå ut med det som jag gjorde, men han berättar om det för folk ändå.

Jag fick diagnosen för några månader sen. Det är 3 personer som vet. Min man, min syster och min närmaste kollega. Jag kan ventilera mig på hemma och på jobb.
Och det är av samma anledning som tidigare nämnt. Jag vill inte få en stämpel på mig som sjuk och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Blir jag sjuk så det syns, så blir är det en annan sak, men just nu är jag “frisk”.

jag tycker du gör helt rätt. MS är inte ett dödligt tillstånd. Suger, Yep men det kan förflyta rätt bra ändå. Jag tycker inte du har ngn skyldighet alls. Det är din kropp och ditt liv.Jag har själv valt vara helt öppen men jag förstår förhållningssättet för MS är en sjukdom omgärdad av mkt rädsla och stigma. Men rullstol och ond bråd död är inte MS. Jag har haft det i över 20 år. (Förmodligen 30å) Jag är på toppen av livet med 2 underbara barn, gör karriär, simmar, löper, pressar på gymet och mår som jag alltid gjort.

Det där med att berätta kommer pö om pö…..

❤️
Hans