Jag skulle väl med mina snart 14 år med diagnosen kunna kalla mig “veteran”.
Ur läkarnas synvinkel mår jag förvånansvärt bra då jag, när jag insjuknade blott 17 år gammal(då var snittåldern för diagnosen 55 år), förväntades sitta i rullstol oförmögen att röra på mina ben inom max 10 år. Jag tar mig idag fram utomhus med barnvagnen som stöd och mycket till tack vare min jävulska envishet klarar jag mig väldigt bra i vardagen.
Jag har väl inte helt och fullt accepterat mina begränsningar än utan kör mer på tills jag stupar, kliver upp igen och kör på igen.

Mitt liv cirkulerar kring mina barn och jag vill för allt i världen inte att de ska missa något pga min sjukdom så på ett eller annat sätt löser jag alla problem till deras bästa.