Jag hade olikt dig precis fått min diagnos när jag valde att gå rehab i Liljeholmen, men likt dig mådde jag bra, tränade och hade då kommit igång med jobbet. Så utifrån sett hade man kunnat argumentera för att jag inte behövde gå, men oj så bra jag tyckte det var. Men jag tror det är viktigt att man VILL gå, är öppen för att lära sig om sjukdomen, andra med sjukdomen och om sig själv. Ser man det mest som något som kommer i vägen för ens schema så stanna hemma så kan någon annan gå istället, någon som kanske vill och/eller behöver gå mer. Sedan är det så att man faktiskt får lära sig saker om en själv och sin sjukdom, saker som man kan ha nytta av de där perioderna när man inte är på topp.

En tanke som slog mig under rehaben efter några veckor var att “det här borde alla göra, oavsett om man har MS eller inte”. Den känslan tycker iaf jag säger rätt mycket om rehabens vara eller icke vara.

Ska tillägga att jag är en stark förespråkare av rehab, delvis pga den kanonupplevelse jag hade. Så ta mina råd för vad de är, dvs vinklade, men jag vet många med mig som säger samma sak.