Det här är något jag grubblat mycket över.

När jag var under utredning pratade jag med min man, en vän och lite med en kollega jag står hyfsat nära.

Till slut också med min chef då jag mådde mycket dåligt och det var en extremt intensiv period på jobbet (det var när diagnosen var i princip klar men inte 100% fastställd).

Strax efter diagnos berättade jag även för mina föräldrar. Pappa hade varit med och hjälpt mig när jag var på akuten första gången så de visste ju att det var något.

Jag ville helst inte berätta för så många. Dels för att jag inte ville bli behandlad annorlunda eller få sämre karriärmöjligheter. Men också för att jag tycker det är en jobbig grej att ta upp då jag hatar att stå i centrum och prata om mig själv. Av någon anledning inbillar jag mig att folks relationer antingen blir att jag är larvig och överdriver och att det inte är något att gnälla om, eller att de kommer se mig som dödssjuk och att jag inte klarar av något.

Sen blev min fatigue värre och jag blev deltidssjukskriven och bestämde mig för att gå på rehab. Då kände jag att det var lika bra att berätta för alla på min avdelning på jobbet. Hade behövt hitta på en rad komplicerade lögner för att täcka upp för varför jag var borta och det kändes inte värt det.

Jag har ett fast jobb där jag varit länge och schyssta, empatiska kollegor så egentligen inte så mycket att oroa mig för här och nu. Har full förståelse för att man hellre håller det hemligt om man inte har en fast anställning eller är i början av sin karriär.