Jag fick min diagnos för ca 4år sedan. Hade dock mitt första märkbara skov för 10år sedan. Jag har haft ganska “milda” skov som inte gett mig några allvarligare rester. Jag har lite nedsatt känsel i huden (t.ex. inte kittlig längre och har lite svårt med kroppstemperaturen).
Har även lite svårt med att orka med allt jag vill, men det kan lika gärna bero på livet som förälder och allt vad det innebär.
Jag ser nog inte mig som sjuk egentligen, fast jag tänker på det dagligen. Nästan så det känns fel att må så bra fast man är sjuk (ska inte jinxa det nu…).
Jag får medicin en gång i halvåret, träffar läkaren och genomgår MR en gång per år.
Jag frågade min läkare om han tyckte att jag skulle berätta på mitt jobb, men han avrådde från det. Folk kan bli lite avskräckta från sånt de inte riktigt kan förhålla sig till och det kanske kan medföra sämre förutsättningar för en. Jag tänker på det ganska ofta, att jag kanske borde berätta, men det tar emot.

Jag lever i princip som vem som helst gör. Jobbar, vabbar, umgås osv 🙂 Det är ju egentligen den enda versionen av mig själv jag känner till eftersom jag i princip hela mitt vuxna liv varit sjuk.