Hallå. Din text är gripande och tack för att du låter oss komma så nära. Jag har själv många gånger försökt formulera mitt mörker och sätta ord på mina demoner men misslyckats. Det blir lätt för nattsvart. Men ibland är livet just så, nattsvart och jag har tvingat mig att acceptera alla sidor av det “nya” livet.

Det som fick mig att må sämst var alla framtidstankar och egenkomponerade sanningar om hur livet skulle vara. Jag la många krokben på mig själv första tiden och nu ser jag tillbaka på den tiden som ett mörkt men bitvis rätt så underhållande identitetssökartid. Vem var jag med ms? Kunde någon annan älska mig som sjuk och viktigast av allt.. kunde jag?
Jag har kommit en bit på min resa och allt det jag föreställde mig då har varit helt fel. Jag kunde inte i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle vara lycklig och leva det livet jag gör nu, trots ms. Jag har mycket att tacka min sjukdom för också och det krävdes endel för att se det.

Jag har förresten dejtat och varit öppen med min sjukdom och det har aldrig varit ett bekymmer mer än för mig, är personen bra så löser sig allt. Kämpa på❤