Hej alla.

Mardrömmar. Dem är ju inte att leka med ibland.
Jag drömmer varje natt och jag är en sådan själ som aldrig drömt något annat än just mardrömmar.

Låter hemskt kanske men det är sant.
Jag skulle så gärna vilja någon gång få komma till jobbet och berätta om ” jag drömde en så härlig dröm inatt”.

Sedan barnsben är jag ganska van med dessa mardrömmar som jag nästan alltid kan tyda i efterhand till oro, skam, dåligt samvete, MS, brusten kärlek, sorg, rädslor mm. Det finns alltid en jordisk förklaring som tagit form i en värld där David Lynch är regissör.
Om någon sett Inland Empire , lost highway, eller Mulholland drive så kan ni kanske föreställa er en väldigt kuslig stämning som är för lugn.

Sedan jag började med mycket tabletter pga nervsmärtor mm så har dessa drömmar eskalerat och många gånger så tänker jag darrig på morgonen. Ska jag orka med detta? Varför ska jag drömma så här hemskt jämt?
Slipper jag det värsta av dem om jag väljer smärtan på dagarna istället?

Men så går dagen och allt känns ok igen. Man reebootar liksom. Tacksam över pillrens smärtlindringOch tjoff så är det dags för natten igen.

Någon som har erfarenhet av mycket mardrömmar och dålig sömn?

Och hur mår man verkligen på djupet om detta är vardag (natten) varje dag (natt)?

Med vänlig hälsning,

NewVersion