För mig blev det rätt naturligt med familjen eftersom jag fick skjuts in till akuten och inlagd flera dagar å sen behövde hämtning osv , så klart att man pratar om vad som är problemet då.

Med arbetskamrater å vänner va det lite annorlunda och fortfarande vet inte alla. Jag fick några (3?) besök hos kurator i samband med diagnosen, det var jättebra. Då fick jag prata å fundera på mina våndor å tankar om sjukdomen men även ångesten /oron att berätta för vänner å jobb om sjukdomen. Å få en strategi för vad det va som jag va orolig över. Ville ju inte att folk ska se mig bara som ”hon med ms” eller tycka synd om mig el tänka att jag var ”svag” å inte klarar av saker liksom.

I dagsläget berättar jag aldrig om mig sjukdom för nya människor innan vi lärt känna varandra. Å blir jäkligt irriterad när andra berättat för nya bekantskaper innan jag vill det. Man vill liksom att folk ska få lära känna Mig. Utan förutfattade meningar omkr sjukdomen. Sen kan man nämna det om man vill/ när man vill / om man känner för det eller det behövs.

I en ny bekantskap så kom det på tal va hemskt det var att nån annan fått ms…. å men stackars osv osv…. Då kunde jag ju inte låta bli att nämna att jag också har det. Å jag mår ju helt normalt å gör allt jag vill. (Haft diagnos sen 2013) Snacka om att dom blev förvånade! 😂😅 Egentligen borde man väl vara mer öppen med sjukdomen just för å avdramatisera diagnosen för nydiagnostiserade och folk omkring dem. Å det kan ju va bra att folk har förståelse för att man måste träffa doktorn, ta prover å medicin då å då. Men som sagt, inte allt å alla å nya bekantskaper för min del. ❤️