Jag har en positiv livsåskådning. Jag har tagit mig an och igenom livet just så. Jag har aldrig tänkt att något inte går att genomföra eller förstå sig på. Uppmärksam, vetgirig och med en stark inre vägvisare. Över berg, ner i dalar, över hav och upp igen. Lång väg, ofta eller gärna ensam, men alltid med mål i sikte. Alltid har jag sett det positiva, lärdomen och utvecklingen i svåra stunder, sjukdomar eller situationer. Att bli mer människa, mer hel, klokare bättre jag. Det har alltid varit mitt driv och inre mantra. Allt man kan göra med sina bara händer, sitt förnuft och sin vilja. Begränsningar är inte för mig. Möjligheter är för mig. Kraften att kunna påverka i positiv anda, riktning eller genom val. Den som känner mig, verkligen känner mig vet att det är så.

Oktober 2023 har förändrat min syn på livet och suddat ut mina gränser. Från en dag till nästa har jag synnervsinflammation, trillar in i saker och kan inte gå rakt, knappt ens gå. Jag sover mig igenom den närmsta tiden. Illamåendet ligger som en varm kudde mot min hals konstant. Värken i kroppen och i huvudet nockar mig, jag ser inte vad som händer. Olika status följer under månader. Man misstänker MS. 3,5 månader senare var det faktiskt det.

Skitsjukdom. Jag har sakteliga tagit mig upp ur det vackraste mörker. Vårsolen lyser in i mitt bo. Tänk, snart är det vårregn som faller mot mitt fönster. Jag tar små myrsteg mot min gamla arbetsplats. Vad kan jag nu, vad kan jag inte längre. Jag startar sakta, sakta några timmar per dag. Ökar snabbt till femtio, sjuttiofem och hundra. Alla frågor kan jag besvara. Att lova säga till om jag inte mår bra. Om något blir jobbigt eller för mycket. Jag lovar.

Jag försöker förklara. Det är tungt i mitt sinne. Det är en sorg jag nu bär. För alltid har jag min kompis på ryggen, hen är tung och väldigt otrevlig att bära. Ibland skruvar jag av mitt huvud och bär under armen. För gör för ont för att bära högst upp på kroppen. Och då får jag gå hem, för med huvudet under armen kan man ju inte gå på jobbet med. Men det är få gånger. Det värsta är nog att jag är en positiv människa. Men en positiv livssyn. För det fäller krokben på mig när jag är på jobbet och lite var stans. Jag ser glad ut. Jag jobbar hundra procent nu. Sminkad. Leende. Som vanligt. Jag nämner inte det jag bär varje dag. Inte heller när ni andra gör det. För jag har aldrig klagat, faktiskt förkastar jag offerkoftor. Det är sjaskigt och extremt oklädsamt.

Och sedan när livet blir för mycket för er andra, ser ni bara mitt leende kvar. Ni glömmer vart jag var för några månader sedan. Ni orkar inte själva, ni lägger svåra dilemman på mina axlar. Jag kan jag inte alltid finnas för er. Jag fungerar inte som förut. För bakom min positiva yta döljer sig mörkret och skuggorna som jag alltid nu bär. Jag ser inte mening längre som förut. Jag har ingen framtidstro som ni. Visst, alla har något. Men det enda jag har att förhålla mig till just nu i livet är detta. Min verklighet. Tänk inte att jag skall acceptera mitt öde eller tänka positivt. Att försöka bära upp mitt mörker med positivitet är det enda jag försöker varje dag. Jag vet inte hur länge det kommer vara så här. Men bara vet, att när jag ler och ser glad ut är det inte det jag bär. Det är min yta, min professionalitet jag visar. När du frågar hur det är, säger jag bra. Jag tänker inte berätta för dig om min kropp mina symptom eller varför allt är mörkt. Och det som kan vara svårt att förstå, är att för mig kommer mina svåra symptom inte försvinna. De kom till mig, de är här för att stanna.

Men kanske en dag. Långt där framme. Kan jag säga, nu ser jag på livet med ljus igen. Jag hoppas det.

Dela med dig av dina erfarenheter!

Du har precis läst ett bidrag till vårt erfarenhetsbibliotek. Det finns många som är intresserade av att läsa om vad just du har varit med om! Vi ger dig som medlem på ungmedms.com möjligheten att anonymt få din historia och dina erfarenheter publicerade.

Beskuret foto av Nathan Dumlao från Unsplash