Om jag ska vara ärlig har jag länge varit väldigt negativt inställd till mindfullness. Till en början reagerade jag mest på att namnet lät så larvigt. När jag hörde mer om det lät det förstås bra att det skulle lindra stress, depression och ge bättre livskvalité. Men jag var inte deprimerad och mitt liv kändes bra. Så jag tog mig liksom aldrig för det.

För en tid sedan blev min MS-situation sämre och osäkrare. Vilket ledde till ökad osäkerhet inför framtiden, nervositet och oro. Jag kom in i en ond spiral då jag gick runt och var allmänt missnöjd mest hela tiden. Jag överreagerade ofta på rätt triviala saker så fort något inte gick exakt som planerat. Jag fokuserade uteslutande på det negativa och förbisåg helt det positiva med det flesta situationer. I stället för att glädjas åt det som var bra för stunden var min hjärna fullt upptagen med att tänka på allt som kanske skulle kunna gå fel i framtiden och konsekvenserna det skulle innebära.

Jag påmindes återigen om mindfullness efter att ha läst Clementines inlägg í forumet. Så jag bestämde mig att ta tag i saken, köpte en ljudbok och bestämde mig för att ge det en chans. För jag kände att jag var tvungen att göra något åt min situation. Jag tyckte inte om den jag blivit och jag var dessutom orolig för att min omgivning tyckte det samma. Jag  var trött på att vara arg, orolig och frustrerad.

Boken jag köpte heter “Mindfulness: An Eight-Week Plan for Finding Peace in a Frantic World” av Mark Williams och Danny Penman. En kort bok som fungerar som en enkel guide under åtta veckor.  Finns bland annat som ljudbok på Audible och iTunes, i bokform på tex bokus och som ebok på google play. Den bygger på mångårig forskning på området och det var framförallt just detta som gjorde att jag verkligen gav det en chans. I dag, åtta veckor senare, är jag väldigt glad över att jag gjorde det.

Det kan mycket väl vara för att jag var så illa ute som förändringen blev så stor för mig. För när jag kom igång med tankesättet och meditationen så hände något. Det kanske låter löjligt men det var som att en del av mig kom tillbaka. Som att jag hittade hem på något sätt. Hem till en del av mig själv som jag inte varit i  kontakt med på väldigt länge.

Mindfullness stärker förmågan att fokusera på nuet. Allt jobbigt finns fortfarande där, men synsättet på det förändras. I stället för att hela tiden vara orolig, spänd och irriterad av vad som kanske händer i framtiden började jag lära mig att uppskatta nuet. Och problemen?, ja dom hanterar man om dom kommer.

Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag har kokat en god kopp kaffe, dukat upp med något gott till och sen kommit på att jag ätit och druckit upp allt utan att ens reflektera över hur det smakade. Eller hur många gånger jag har tagit promenader i fint väder utan att tänka på hur härligt det egentligen är.  För hjärnan har varit någon annanstans. Kanske oroat sig över att helgen snart är slut och allt som måste göras i skolan eller på jobbet. Kanske malt igenom tankarna om hur min MS kommer att utvecklas för 1000:e gången. Så har det varit för mig i så många år att jag glömt bort hur mycket bättre min tillvaro skulle kunna vara.

En av de jobbigaste sakerna med Multipel Skleros är ju osäkerheten. För likväl som att ingenting kan hända så kan också precis allt hända. Ingen kan säga helt säkert hur det blir. Detta blir lätt en oerhört stor källa till oro. Den är naturligtvis legitim men i många fall leder den ingenstans. Stress och oro tycks dessutom vara sammanlänkat med hur MSen beter sig. Många människors första riktiga skov kommer i samband med hård press, stress och oro. Så var det även för mig. Så jag tycker därför att det är fullt rimligt att anta att minskad stress och oro borde ha en positiv inverkan på hur sjukdomen beter sig.

Jag rekommenderar alla att ge det en ordentlig chans. Oavsett om du har MS eller inte. Ta det på fullaste allvar. Låt det ta sin tid. Jag, min kropp och min omgivning uppskattade ansträngningen. En sak har dock inte förändrats: jag tycker fortfarande att mindfullness låter larvigt.