Jag såg din tråd tidigare och ville ge dig en kram för jag vet precis hur du känner dig. Och visst är det konstigt att själv ha blivit vårdtagaren när man alltid tagit hand om andra.
Själv kan jag trycka bort ångesten några timmar, sedan bubblar den upp igen. Allt negativt man läser suger man upp som en svamp. Ett tips från min läkare är att inte läsa på eller googla för mycket just nu(lättare sagt än gjort…)
Jag har inte påbörjat behandling men ska diskutera den om två veckor. Väntan än nog det värsta just nu. Hur långt har ni kommit i utredningen?
Sedan är jag sjukt tacksam över att bo i Sverige och att forskningen har gjort stora framsteg. Forum som detta och alla medlemmars inlägg har också hjälpt mig mycket.
Skickar styrkekramar och värme till dig.

Ni är så fina och stöttande allihop. Både jag och min sambo får styrka. Fast det låter hemskt så känns det lite tryggare att inte vara helt ensam om detta. Jag ska ta tiden att sörja och långsamt försöka ta mig uppåt igen. Era ord hjälper mig ❤️

Tack för allt fint ni skriver. Det ger mig lite hopp och betyder mycket… tills jag blir överröst av en hopplöshet igen.
Jag är så rädd för ovissheten. Vad jag förstått finns det olika aggressiva förlopp och jag vet inte vad jag ska tro och vågar inte hoppas på något alls. Är så otroligt självmedveten nu. Det sticker i kroppen och jag spillde salt när jag skulle hälla det på min avokadosmörgos imorse. Blev ledsen. Trött hela tiden. Från en vecka sen där jag trodde jag var helt frisk till nu där jag inte litar på mig själv alls längre. Och dom hade sett 16 tidigare förändringar. Jag är i chock.