För mig börjar dom där förberedelserna nu igen, för tredje gången. Treårskontroll efter stamcellstransplantationen närmar sig.

Om någon hade sagt till mig för tre år sen att jag skulle klara skolan, köpa lägenhet, få min lärarlegitimation och arbeta fullt mitt första år som lärare, så hade nog mycket känts annorlunda. Och samtidigt inte.

Idag vet jag med övertygelse att livet är större än prestationer. Att lyckas handlar aldrig isolerat om vad jag gjort, utan om vad jag känner. Det handlar om ro, närvaro och hopp.

Och styrka handlar inte om att prestera.
Den handlar om sårbarhet. Om modet att be om hjälp och att låta någon hålla ens hand när man inte orkar själv. Jag är fortfarande rädd ibland, väldigt rädd emellanåt. Ovissheten och kroppens domar gör ont.
Det gör ont när kroppen inte orkar som jag önskar.

Men mitt i allt finns också tacksamhet. En mjukare syn på livet och en styrka som inte handlar om att aldrig falla, utan om att fortsätta leva och hoppas även när marken skakar.

Jag ger också allt idag. I relationer. På jobbet. I livet. I mötet med andra. Inte för att bevisa något, utan för att jag vet hur det känns när kroppen nästan ger upp. När varje dag handlar mer om att överleva än att leva. Därför tar jag aldrig det här för givet igen. Inte möjligheten att jobba. Inte att få vara trött av rätt anledningar. Inte att få vakna till en ny dag.

Det här jag har framför mig är mer än en treårskontroll för mig. Det är ett bevis på att jag fortfarande står här. En andra chans som jag tänker fortsätta förvalta med allt jag har.

Kanske är det eleverna jag möter varje dag i jobbet som påminner mig mest om livets värde. I deras skratt och nyfikenhet finns något äkta. Något som stannar kvar i mig. I deras ögon lever framtiden, på samma självklara sätt som den en gång gjorde i mina egna. Och ikväll tänker jag extra mycket på den tiden i livet, på hur lite jag visste då. Att något redan där bäddade för ett nervsystem som en dag skulle gå sönder. Att kroppen skulle bli något jag behövde kämpa för, och inte bara få leva i.

Tre år. Det är inte bara tid. Det är liv. Mitt liv🧡

Vill du läsa mer av Moa så hittar du henne även på Instagram @kampenmotms