Snart är det ett år sedan jag fick min ms-diagnos. Ett besked som vände uppochned på mitt liv. Jag hade egentligen ingen erfarenhet eller uppfattning av multipel skleros förutom att jag sett Louise Hoffsten på melodifestivalen och tänkt att hon är verkligen en kämpe. När läkaren på neurologen sa att det behövs göras vidare undersökningar för att utesluta ms blev allt nattsvart . Jag kände hur min kropp blev kallsvettig och minns att jag kändes mig väldigt yr och höll lite extra hårt i min flickväns hand för att inte svimma pladask framför läkaren.

Ett ryggmärgsprov senare och lite väntetid på svar fick jag min diagnos den 1 september 2025. Jag hade redan tittat på mina provsvar på 1177 så när det var dags för att träffa läkaren, med stor erfarenhet och kompetens inom ms, tänkte jag att jag ”är förberedd” för att ta emot beskedet, men kan man någonsin förbereda sig på ett sådant besked? Läkaren var väldigt saklig och förklarade pedagogiskt vad diagnosen innebär och hur vi idag har möjlighet att behandla på helt andra sätt än vad som varit möjligt tidigare, vilket på något sätt tröstade litegrann, mitt i alla tårar. Jag gick därifrån väldigt omtumlad och i chock, vad kommer hända nu? Hur kommer mitt liv påverkas? Hur kommer min framtid bli?

Inom ms-teamet som finns i Malmö fick jag snabbt en tid till deras kurator och hon förklarade att det brukar ta ungefär ett år att ta sig igenom sorgen efter ett besked som jag nyligen fått. Där och då kunde jag nog inte riktigt ta in vad hon försökte förklara. Jag gick runt som i en dimma och något slags vakuum där jag rent kroppsligt var ”på plats” men mentalt närvarande var jag inte för fem öre.

Under dagarna var jag på jobbet för att på något sätt göra livet hanterbart utan att låta min diagnos påverka för mycket. Jag kände att genom att hålla igång under dagarna så mådde jag bättre än om att jag stannat hemma för då skulle jag drunkna i alla mörka tankar som snurrade runt i huvudet. Jobbet fungerade som en välbehövlig distraktion under en tid för att sedan när jag kom hem, då kunde jag låta mina känslor komma ut i tårar som bara flödade ut från mina ögon och jag fick massor av tröstande kramar av sambon. Vilket bar mig framåt den värsta tiden när sorgen och alla känslor låg så nära till hands.

Det där första året är snart gånget, med en hel del framtidsångest och tårar men även med hopp. Jag är väl medveten om att det finns väldigt få saker en kan kontrollera eller styra över i livet och det är nog det jag fortfarande arbetar med; att finna någon slags ”ro” i att vara okej med det oförutsägbara och oberäkneliga med diagnosen; men även som livet är i stort; oförutsägbart. Men med en ms-diagnos så tillförs det liksom ännu ett lager av oförutsägbarhet.

Ett år senare förstår jag lite mer vad kuratorn försökte förklara för mig om att det tar tid i att ”landa” i sin diagnos; att ge sig själv tid att ”ställa om” och tänka hur gör jag livet nu då? Detta året har även fått mig att inse att livet kan vara helt okej även med ms. Det blir som sagt inte alltid som en tänkt sig men med vissa anpassningar och ändringar kan det bli så fint och värdefullt som helst.

Beskuret foto av Aron Visuals från Unsplash