Mina tankar och erfarenheter.

Jag fick min MS-diagnos 2012 efter att ha varit sjuk i många år. Efter några år ändrades den till “sekundär progressiv”.

Läkarna tyckte inte att det fanns några tvivel och menade att det tydligt var MS.

Jag var ju naturligtvis i chock den första tiden.

Behandling påbörjades.

Men snart började jag mer och mer ifrågasätta diagnosen. Människokroppen är INTE så korkad att den attackerar sig själv!

Jag drog mig till minnes att jag efter en resa till Polen tidigt 90-tal, kom tillbaka till Sverige med en fästing på armen med tillhörande “bullseye märke” som indikerar att fästingen var packad med farliga bakterier, som den gärna delade med sig av till värddjuret (mig).

Jag fick tyvärr inte penicillin som man ska få vid en borreliainfektion. Jag var i tidig tonår och tänkte väl inte mer på det, märket försvann ju med tiden.

90-talet gick och även 00-talet och jag märkte inte av så mycket då man i regel saknar antikroppar mot dessa bakterier.

En del depressioner men det stannade vid det.

2017 lanserades ett nytt finskt test (Tickplex, som naturligtvis inte erkänns i Sverige) som är betydligt säkrare och noggrannare än de tester från 80-talet som Sverige och många andra länder sätter sin tilltro till. Jag antar att det svenska ELISA testet som det heter, inte detekterar olika varianter av borreliabakterien.

Blodprov togs hos en privat aktör och rören skickades till Tyskland för analys.

Det visade sig att jag inte bara hade en tydlig borreliainfektion utan även babesia, bartonella och rickettsia.

Jag blev hoppfull och tänkte att jag skulle bli frisk om jag utrotade dessa små jävlar.

Det var väl visserligen rätt i sak, men i praktiken omöjligt, då infektionen var extremt utbredd.

Den mest effektiva medicinen mot kronisk borrelia är “Disulfiram” som återfinns i Antabus. En billig, beprövad och enkel medicin att ta.

När infektionen är utbredd och långt gången kan man bara behandla med väldigt låg dos. Jag kom bara upp i en tjugondel mot vad som skulle krävas. Högre än så började jag märka av nervskador (stickningar i fingrar och tår) och fick sluta.

Till slut fick jag kasta in handduken och acceptera att jag med mina nästan 50 “ärr” inte skulle kunna behandla med tillräckligt hög dos för att få bort infektionen.

Slutsats:

Det som läkarna kallar ärr är i själva verket bakteriehärdar.

Det som gör en så ofattbart sjuk är inte söndertuggade nervbanor. Det är snarare förgiftningssymptom som accelererar i takt med att immunförsvaret med tiden blir effektivare på att attackera dessa infektioner.

När borreliabakterien dödas lämnar den efter sig toxiner i form av trasiga cellväggar. Det är dessa toxiner som våra organ inte hinner göra sig av med.

Bromsmedicin är ju i praktiken svaga cellgifter som utrotar en del B-celler. Färre B-celler innebär mindre bakterieavdödning och följaktligen mindre gifter med färre MS-symptom som följd.

När läkarna granskar MR-plåtar som inte visar på någon förändring utbrister de “AHA! Bromsmedicinen fungerar!” när det sannolikt, snarare är patientens ändrade livsföring som skall få äran.

Forskarna kliar sig i huvudet och tycker att det är en gåta att man kan bli så mycket sjukare, trots att MR-plåtarna inte visar på någon som helst förändring. Men det är helt logiskt när man förstått denna mekanism.

Jag som INTE har någon examen och år på läkarutbildningen har förstått detta. Det måste finnas andra som också har förstått, men vi har ju ingen plattform att nå ut med det här.

Mitt råd är rätt enkelt. Se till att INTE gå med förhöjt blodsocker år ut och år in. Elaka, oönskade bakterier (och även cancer) frodas av glukos i blodet. Det gjorde jag i 20 år, (jag var svag för kolhydrater). Välj LCHF-kost om du kan.

Jag har gått på LCHF i 6 år, (inte strikt, det räcker nog långt att utesluta allt socker, vetemjöl och potatis i kosten). Jag har inte haft nya “ärr” under den perioden.

Jag har nu blivit oändligt mycket sjukare, men utan ny bakterietillväxt.

För 6-7 år sedan kunde jag cykla och köra bil. Nu några år senare, med oförändrade MR-plåtar är jag ett kolli. Vad har då förändrats? Jo, jag har ett starkare immunförsvar mot dessa bakterier, många fler antikroppar.

Jag gjorde misstaget att försöka utrota en massiv, långt gången infektion i nervsystemet genom att stärka immunförsvaret.

Det hade förmodligen varit rätt väg att gå om jag bara hade haft ett fåtal ärr.

Jag kan ju naturligtvis inte påstå med någon som helst säkerhet att just du, är feldiagnosticerad som jag, men jag är helt övertygad om att det är en betydande andel som är just det.

En lång text som tagit mig dagar att sammanställa (jag har hunnit bli oerhört sjuk och har inte mycket ork), men det blir så när sjukdomen är så otroligt mycket mer komplex än vad neurologerna försöker göra gällande.

Jag har försökt göra ett par forskare intresserade utan resultat (man sågar väl inte av den gren man sitter på antar jag, man vill nog inte kasta sin forskning i papperskorgen).

Detta kommer säkert provocera vissa, men det är min skyldighet att varna och försöka hjälpa andra som inte hunnit bli lika sjuka som jag.

Det tog mig 10 år av grubblande att få bitarna på plats och jag kan säkert ha fel i vissa detaljer, men i stora drag är jag 100% övertygad att jag har rätt.

Vi kan inte hoppas på något bot så länge det medicinska etablissemanget inte förstår problemet.

Men om fler uppmärksammas på detta hoppas jag på att trycket från de drabbade blir för stort för att kunna nonchaleras.

Det vackra i denna kråksång är följande:

Visar ett modernt blodprov (som Tickplex) att du i själva verket har borrelia som inte har avancerat så långt har du möjlighet att bli frisk.

Har du långt gången infektion som jag med alla mina ärr, ska du ABSOLUT inte ens försöka behandla bort infektionen. Då riskerar du bara att vässa immunförsvaret och skynda på sjukdomsförloppet, utan att egentligen ha någon chans att kunna behandla tillräckligt aggressivt för att radera ut infektionen.

Då får man nog försöka acceptera situationen och göra sitt bästa för att bromsa bakteriernas tillväxt.

Kommentera gärna med dina synpunkter.

//Mattias