Den hemska huvudvärk som väckte mig den dagen i oktober har jag inte haft någon gång förut. Känslan av att något var fel gick inte att ta miste på. Jag kände mig stel, så som man kan göra om man sovit väldigt fel. Bäst att avvakta, det var ju trots allt tidig morgon. Huvudvärken fortsatte dock att eskalera och jag kände en ovan pirrande känsla i mitt ansikte, halva iallafall. I mitt högra öra började det spraka och bli ett burkigt ljud och höger öga rann. Jag beslöt mig för att ringa sjukvårdsupplysningen. Under den korta väntetiden började den där pirrande och bedövande känslan sprida sig ner till min högerarm. Jag beskrev mina symptom för sköterskan på telefon när jag plötsligt började må illa. Jag hann inte ens till toaletten innan jag började kräkas okontrollerat. Jag kunde precis komma till hallen och öppna ytterdörren för ambulanspersonalen, jag var så yr så jag knappt kunde gå.

Väl på akuten märkte de snabbt att höger asiktshalva inte riktigt hängde med och att jag hade nedsatt kraft och motorik i höger hand. De beställde en röntgen. Jag låg som i en dimma där på akuten eftersom mitt allmäntillstånd var så dåligt. Tillslut kom en läkare och såg ut som att han var på väg att leverera en dödsdom.. Han började med att fråga vart mina föräldrar var och sa flera gånger att jag borde ha dem med här på sjukhuset. Jag förstod absolut inte, jag var ju vuxen och inte kan jag störa dem med lite huvudvärk?! Det visade sig att min hjärna hade svullnat upp och jag hade förändringar sa han, förändringar på hjärnan.

Jag ringde min sambo som studerar i samma stad som sjukhuset ligger i och bad honom att komma dit. Jag blev inlagd på neurologmottagningen utan att förstå varför. Läkarna hade bara sagt till mig att de skulle berätta mer då mina föräldrar hade hunnit komma dit. Väl där var jag så yr och illamående, känslan av att åka karusell runt runt liksom. Mina föräldrar kom dit och en läkare berättade om mitt hjärnödem eller svullnad rättare sagt. De tog även upp mina stora förändringar på hjärnan.

Jag fick göra flera röntgenundersökningar och leta metastaser, de misstänkte hjärntumörer. De sa aldrig något till mig men då jag tappade funktioner snabbt under de dagarna förstod jag att något var väldigt fel. Jag fick intravenöst kortison 1g under 3 dagar för att få bukt med min svullna hjärna. De fick förlänga de där till 5 dagar då det inte hade tillräcklig effekt. Vilket som var absolut maxdos. Jag levde med den där droppställningen, kortisonet varvades med fruktos då jag var för illamående för att äta. De dagarna var fulla av ångest och dödsrädsla. Jag gick numera konstigt och såg dubbelt, att använda händerna var inte längre en självklar sak och att borsta håret var smått omöjligt.

Tillslut kom dagen då flera neurolog specialister och professorer gav beskedet om att jag inte hade multibla hjärntumörer utan en trolig stor och allvarlig tumefaktiv MS. Något så sällsynt att neurologerna på mitt sjukhus inte ens hade övervägt det. Vilken otrolig lättnad det var för hela min familj. MS kunde vi klara av! Nu behövdes bara ett ryggradsvätskeprov för att se om de hade rätt. Nästan 2 veckor efter mitt insjuknande hade svullnaden på hjärnan gått ner såpass att de kunde göra det.Jag fick min diagnos på min 24:e födelsedag.

Under den korta tiden hemma hade jag tyvärr blivit sämre och nu var även vänster sida påverkat. En akut MR visade att jag hade fått nya lesioner. Så min sjukdom var väldigt aktiv. En MS-sköterska uttryckte att hon aldrig under sina år hade sett en så aktiv MS. November -16 är som ett mörker för mig. Jag fick så många skov under kort tid att jag helt tappade gnistan. Ett tag förlorade jag en funktion om dagen. Jag var nu förlamad i vänster ben och arm, kunde inte prata eller gå. Jag hade även problem med höger öga och en halv ansiktsförlamning samt var jag så himla yr jämt. Väntan på att få börja min behandling med Tysabri kändes som en evighet.

Min mamma och bästa vän körde in mig på sjukhuset i rullstol på behandlingsdagen. Jag hade faktiskt inga förväntningar alls. Sköterskorna hade förklarat för mig att det kunde ta 3, 4 behandlingar innan man kände av en effekt. Dagen efter min behandling gick jag själv för första gången på flera veckor. Visserligen med krycka men ändå! Jag gick. Bara en månad efter den där första behandlingen gick jag in på sjukhuset själv och förbättringen på mitt mående kunde ingen ta fel på. Sköterskorna på avdelningen kände inte igen mig och var förundrade över min återhämtning. Det var jag med såklart.

Jag har i skrivandets stund fått tre infusioner medicin och det går inte att känna igen mig. När jag var hos min sjukgymnast fick jag fullpott på hennes tester, från att inte ha någon balans eller kunnat gå till det? Helt otroligt.

Idag har jag mer hopp om framtiden och tror faktiskt att jag kommer kunna ha ett normalt liv även fast jag förut mest skrattade åt dem som sa det. MS är den lömskaste jävla sjukdomen jag vet och ingen vet vad som händer imorgon. Men idag? Då ska jag ta till vara på varje dag som jag inte blir sämre.
/Nybliven MS:are