Jag har valt att peka mitten fingret åt ms och jag planerar framtiden och ser positivt på livet som precis alla andra “friska”. Jag skiter ärligt talat i min ms, äter vad jag vill och gör exakt vad jag vill men tar min broms medicin och kämpar på. Jag ser mig själv som jävligt stark och att inget ska någonsin trycka ner mig! Därför jag är gravid nu och jag och min man vill flytta utomlands nästa år, jag plugga och han jobba!

Acceptera ms tog mig cirka 2 månader att göra. Då det bara var en lättnad för mig att få klartecken på varför man mått som man mått.

Jag slog i bott när jag fick diagnos, hamnade på akutpsyk och hela livet rasade! Red min orifna unghäst jag skulle ju endå snart bli ett paket, ringde och grinade till min stackar syster var och varannan dag, festade alldele för mycket osv träffade en läkare som frågade mig om jag åker tåg?! Jo men de gör jag ju -jaha de var modigt du kan ju ramla ner på rälsen och bli överkör…. lev idag morgondagen kan ingen spå!
Kämpa! De vänder!
Du är inte MS du är du och har MS som tyvärr kommer följa dig genom livet!

Visst är du rellativt ny i din diagnos?

I början, och även i väntan på diagnos, läste jag mycket på medicinska/vetenskapliga sidor om MS för att ta reda på vad det faktiskt innebär, vad som händer i kroppen osv.
Ingen människa kan förutspå sin framtid utan även jag försöker ta det som det kommer. En dag kanske jag inte orkar umgås med någon, även om vi bestämt så, och andra dagar är jag på gymmet och känner mig stark – båda är okej.
Acceptansen, för mig, handlade nog lite om att lära mig tänka om, lära känna kroppen och psyket igen och komma ihåg att det är okej att vara snäll mot mig själv.

Sedan tänker jag att det är sådant som alla behöver tänka på emellanåt. Ta hand om kroppen, ät inte för mycket skräp, stressa inte etc.
Ta hand om dig och kom ihåg att du inte är ensam!

Hej,

Jag fick min diagnos för snart ett år sedan och jag skulle beskriva det här året som en berg-och dalbana både fysikt och psykiskt. Jag kan stundtals känna en sorg över att inte ha en frisk kropp som är lika kapabel som innan och egentligen vet jag inte riktigt ännu vilken ny kropp det är jag håller på att lära känna. Jag har en kompis och en mamma med MS och kände därför till sjukdomen mycket väl. Vid diagnostillfället blev jag lättad över att det inte var en hjärntumör men med tiden insåg jag att detta också kunde innebära vissa förändringar och anpassningar av livet. Jag har nog accepterat sjukdomen men inte kommit lika långt med att acceptera att jag måste anpassa mig. Något jag kan rekommendera är att träffa en kurator. Min kurator öppnade mina ögon inför ett annat tankesätt. Istället för att se begränsningarna som sjukdomen medför kan jag fokusera på vinsterna med att anpassa mig efter mina nya förutsättningar. Det försöker jag applicera där det är möjligt. Det har hjälpt mig att prata med mina nära som också har sjukdomen, det är svårt att få samma förståelse från de som inte har MS. I övrigt tror jag att man ska vara snäll mot sig själv och ge sig den tid som behövs för att hitta balansen igen och en vardag i sitt mående. Det är ok att bli arg och ledsen men man får försöka att inte låta det ta över.

Ta hand om er!!

Jag mådde otroligt dåligt psykiskt när jag fick första symptomen då min läkare sa att de var ångest men jag var tveksam till det fick gå till 8 läkare innan remiss till neurolog, så när diagnosen kom blev jag lättad, min läkare e väldigt positiv och därför är jag nog de med, fått depression i efterhand och nedstämdhet kan höra ihop med sjukdomen men inte att jag är orolig för framtiden, utan att när jag fick sjukdomen blev de för mycket..kämpat hela livet och nu kom detta så blivit nedstämdhet pga detta .. Skulle rekommendera att du träffar en psykolog pga folk i ens omgivning inte riktigt kan sätta sig in i din situation även om dem vill så kanske inte kunskapen finns där..hoppas du snart mår bättre