Jag tänker mycket på framtiden.
Det är ofrånkomligt om man inte landat i att leva i nuet.
Jag intalar migsjälv att jag gjort det och lever dag för dag. Försöker njut av varje bra minut, fin timme och långa nätter.

Men till stor del är det en lögn. En dimension jag inte helt kan leva i utan får envist spela att jag lever i. Spela för migsjälv.
Mina vänner och min familj.

En sanning är smärta, den är solklar som eld och kall som is.

En annan är mardrömmarna om frustration, otillräcklighet,kaos och hjälplöshet som personifierar sig på alla möjliga konstiga sätt.

En tredje är skammen som nästan går att ta på och sorgen som inte vill släppa taget.

Och den fjärde fast inte sista men största tyngden är det svarta hålet med helt öppen dörr som visar in i framtiden. En framtid där man inte ens kan få en glimt genom mörkret i dörrhålet, av svar, självklarhet, kärlek , liv, visioner . Ja inte ens en ledtråd känns det som, finns att få.

Framtiden var oviss från början innan sjukdomen men jag kunde se saker lite diffust där inne då iaf.

Med MS …. då är det bara en öppen dörr in i ett svart hål.

Det står en skylt där :
Välkommen in och se vad som väntar här för dig i just din framtid.

Vågar man gå in , och vad händer där?

Känner ni igen frustrationen och rädslan för framtiden i er själva bärandes denna sjukdom?

Med vänlig hälsning,

NewVersion