Hej, vilket bra inlägg du kommer med!!

Tanken är att sidan ska vara för alla, oavsett hur ms-frisk eller ms-sjuk man är. Alla har vi ju på sätt och vis olika sjukdomar fastän samma diagnos (hoppas ni alla förstår vad jag menar). Själv har jag exempelvis problem med synen i huvudsak. Kände mig väldigt ensam med det tills jag träffade på Qbert. Innan det kändes det som att alla hade haft synnervsinflammationer som gått tillbaka men inga nuvarande problem med synen.

Vad jag vill ha sagt är kanske att nu när du berättat lite om dig själv här så ökar ju chanserna för dig att “träffa på” någon vars ms uttrycker sig på liknande sätt som din. Du är ju absolut inte ensam. Trots att jag kan gå långa promenader så märker jag av min ms varenda vaken sekund eftersom synen inte är vad den varit.

Hoppas du snart kommer känna dig som en del av gemenskapen här, för vi ser dig, och alla andra som besöker sidan, som en viktig del i den!!

Hej och välkommen!

Jag förstår hur du känner. Jag hade inte, förens efterr 3.5 år med sjukdomen, träffat på en enda annan patient som inte var minst 10 år äldre än mig. Detta trots att jag väldigt ofta var på sjukhusets behandlingsavdelning. Många av dom andra patienterna såg ut att må jättebra, ha fina jobb, barn, villa, vovve, volvo… ja du förstår. Jag kände mig ensam och sjuk. Inte bara för att de andra var äldre än mig utan också för att jag även hade en så aktiv sjukdom för min ålder.

Kommer speciellt ihåg en gång då jag låg och fick kortisondropp. Funderade på att prata med en kille (ca 10 år äldre än mig) som låg på britsen bredvid med sin laptop. Jobbandes. Vågade inte riktigt. Sen visade det sig att han var där för att få sin allra första kortisonbehandling. Jag var inne dag 2 för min andra tredagarsbehandling den sommaren och jag tror att det var min fjärde eller femte behandling totalt. Jag frågade mig själv; Vad har jag gemensamt med honom? Vi är i olika faser i livet, är olika sjuka och är olika gamla. Jag lyssnade på Pink Floyd i stället.

Jag vet att du inte är ensam här om att sitta i rullstol, så det är just precis initiativ som ditt som behövs för att råda bot på all denna ensamhet.

Hej!

Visst kan man känna sig frustrerad och ledsen ibland… Jag har haft min MS diagnos sen jag var 18 år och har nu använt rullstol i ca 6 år. Jag tyckte det var riktigt tungt, jobbigt, ensamt o orättvist i början – alla med diagnosen var ju äldre än mig!! Riktigt så e det inte, visst livet har blivit annorlunda, inte riktigt som jag trodde, jag får kämpa lite extra men idag ett liv som jag inte vill vara utan!! 🙂 Hoppas du oxå känner så snart!!