Hej!

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, blev själv diagnostiserad för någon månad sedan och alla har reagerat olika. I min situation är det mer att folk inte vågar fråga eller prata om det, kanske för de inte vill såra mig eller vara ”för på”. Från vissa andra hör man ”åå stackarn” och får massor av blickar som skriker ”jag tycker synd om dig”. Båda reaktionerna är jobbiga när det är så färskt men det bästa är att du pratar med dom i din närhet om vilket sätt du vill få stöd på.

Som du säger, så gör dom det säkert inte med mening utan kanske inte riktigt vet själva hur de ska tackla situationen, då är det bättre att prata med dom.

Jag skickar all kärlek och lycka till dig ❤️

Hej,

Känner absolut igen mig. Det är otroligt jobbigt i början för att allt är nytt, för alla. Jag berättade för min närmsta familj och vänner. Men sedan när allt var ‘stabilt’ så slutade jag dela med mig för mycket till vissa familjemedlemmar. Jag upplevde att deras oro påverkade mig negativt och att jag kände att dom behöver inte veta om alla sjukhusbesök osv, speciellt om allt går bra. Jag har min sambo som jag delar allt med, som har varit ett stort stöd för mig och som ger mig styrka istället för att spä på oron.
Jag hoppas att du hittar ditt sätt och att du får någon ro i all oro.

Jag känner också igen mig i känslorna du beskriver. Ge dig själv utrymme i början. Berätta för några utvalda så att de kan stötta dig. Men hur tydlig man än tycker att man är vet man inte alltid vad man själv behöver och man kan inte styra över andras oro och hur de uttrycker den. Det kan vara påfrestande. Kom ihåg att vi på forumet också finns! Vi vet hur det kan vara. Kram!