Andra gången han hämtade mig och vi var på väg hem till honom, vi bodde in olika städer.
Jag var då 19 och han 22, antog att han skulle bli rädd och vända och köra hem mig igen.
Det är nu 11 år sedan.

Vänta och lyft inte din sjukdom det första du gör då vi är ett riskminimerande släkte.

Möt killar och var dig själv utifrån målen jag pratade om att du ska fokusera på för ditt liv.

Blir det intresse från båda kan du i ett senare skede ta upp det men anser ändå att du inte behöver skylta med sjukdomen för snabbt om det inte syns

Lycka till

Palle

På mig märker man inte att jag är sjuk men däremot har jag en väldigt strikt kosthållning (Wahls Paleo) så senast sa jag inget förrän vi i ett senare skede skulle äta hemma hos mig. Togs emot väl och jag var noga med att påpeka den ganska förlegade bilden av sjukdomen som många nog har med sig, eller som de får höra om när de senare pratar med nära och kära.

Jag tänker mig att en vettig person inte ska välja bort någon pga denna sjukdom men man kanske inte ska kasta det i ansiktet på vederbörande direkt. Om personen skulle välja bort mig pga sjukdomen, som inte påverkar mig, är det kanske inte rätt person för mig?

Hej
Det misstaget har jag gjort och blev slut påengång tyvärr var jag ärlig och sade som det är.

Många (eller i alla fall jag) har fått diagnosen efter flera år som gift och har nu barn i tonåren. Det är inte lätt det heller. Just nu syns det inte på mig direkt att jag är sjuk. Jag har mina bekymmer med ögon och ben, men jag får liksom påminna dem om att jag inte funkar som förr och att jag behöver mer vila och sömn. Ibland ser jag som en kråka och behöver sätta mig ner. Försöker jag prata om hur jag mår så får jag inget gensvar. Det känns ibland som att de tror att jag fejkar bara för att slippa ta hand om hemmet. Känner mig ensam i min sjukdom vilket jag inte trodde att jag skulle efter mer än 25 år tillsammans.

Med det sagt vill jag säga, håll inte tyst om din sjukdom. Var öppen. Du vill inte hamna i samma sits som jag. Än så länge funkar det, men jag är orolig för hur de kommer att bli när min sjukdom blir värre. Kommer de finnas vid min sida då?

Rätt person för dig kommer att acceptera din sjukdom. Du behöver inte säga det på första dejten, men det är nog bra att försöka berätta det innan du verkligen fastnat och tror att du hittat rätt.

Hej Heiress
Jag har levt med min ms sen 2009 och har inga problem sen dag 1.
Ska försöka och berätta det nästa gång efter ett tag och se vad livet har att erbjuda då.
Tack för din berättelse

Jag dejtade min nuvarande partner innan jag fick min diagnos. Jag berättade för honom direkt efter att jag fått beskedet att jag har MS och va livrädd att han inte ville fortsätta med relationen vi höll/håller på att bygga upp. Han står stadigt vid min sida och vill veta varje förändring som sker i min kropp och frågar hela tiden hur jag mår. Jag har mått väldigt dåligt i perioder efter jag fick beskedet och sagt åt honom att han förtjänar nått bättre än en sjuk särbo som eventuellt kommer behöva otroligt mycke hjälp och hjälpmedel för att klara vardagen, han blir bara typ arg när jag säger så och talar mig till rätta varje gång.
Mitt tips är att vara ärlig från början med din sjukdom.