Hej!
Håller tummarna för att bebisresan kommer gå bra för er!! Så mysigt 🙂

Jag fick min diagnos sommsren 2022, så inte haft den så länge. Fick börja med Rituximab, men i november/december förra året fick jag bröstcancer, fick då inte ta Rituximab mer då cancern behövde ses som eventuell biverkan, jag tror inte det är fallet dock då jag endast hann få två behandlingar.
Har nyligen börjat med Copaxone och hoppas det ska funka bra och hålla skoven borta!! Men jag mår bra och enda kvarstående jag har från ett av mina skov är nedsatt känsel i mitt vänstra underben.

Är 36 år gammal och hoppas att sjukdomar ska hålla sig borta nu och MS:en hålla sig lugn.

Hej!
Jag har precis som dig haft min MS i 6 år nu och mår bra.
Jag fick mitt första barn i mars-23 och väntar mitt andra nu i oktober 🥰 efter förlossningen kommer jag påbörja min behandling med Tecfidera och avstå att amma.

Det finns såklart en oro för framtiden och min MS men om jag låter mina rädslor styra så begränsar det mig långt mer än vad min MS gör.

Önskar er all lycka till och hoppas ni får er bebis! ❤️

Jag fick min diagnos i mars 2023 då man hittade 26 lesioner i hjärnan. Jag har inte symtom från mina skov längre men däremot kämpar jag med hjärntrötthet. Vardagen funkar helt okej och jag klarar av att jobba heltid tack vare ett flexibelt arbete, men jag måste hela tiden se till att planera in vila och återhämtning och inte boka in för mycket. Stimulirika miljöer, särskilt visuellt stimuli, kan vara oerhört påfrestande. Men utöver det mår jag ganska bra!

Är 25 och fick min diagnos nu i mars. Min läkare misstänkte att något var fel då han såg en stor förändring på balansen (haft samma läkare i 6 år). Hade 16 kollisioner i hjärnan, 3 st i hjärnstammen och förändring på lillhjärnan. Har trots detta inte haft några tydliga skov, yr någon gång men inte så det hindrat mig från att jobba. Enda gången jag tänkt på det är sen jag hittade tillbaka till stallet och hästlivet. Har ridit många år innan jag tog en paus, tänkte att allt skulle vara som vanligt och det bara var att köra på som man gjort. Förstod inte riktigt varför jag inte kunde få hästen att göra visa rörelser som jag ändå tidigare kunnat. Efter fastställd diagnos kändes det som en lättnad att veta lite att det inte enbart varit inbillning.
Har alltid haft fullt upp med heltidsjobb, deltidsjobb plus en hel del ideella föreningar och träningar. Är först nu efter jag fått behandling ett par gånger som jag känner mig väldigt hjärntrött. Pluggar till förskollärare och jobbar även på småbarnsavdelning till vardags.
Finns en viss oro över hur framtiden kommer se ut, jag vill ha barn, hus och häst. Men det får tiden visa, min förhoppning är att energin ska komma tillbaka bara kroppen fått vänja sig vid medicinen.

I december har det gått 2 är sedan diagnos. Fick då mitt första kännbara skov i ryggmärgen, hade 1 plack i hjärnan utöver det. Startade på rituximab några veckor senare. Snart dags för ny magnetröntgen, inga nya plack på den senaste. Mår överlag ok, benen kommer aldrig bli sig lika igen, tog nära 6 mån att komma tillbaka till en hyfsat normal nivå. Jobbar 85% och kommer nog inte mycket längre än så. Hjärntrötthet dagligen, så mkt planering för att klara vardag med 2 barn, fritdsaktiviteter samt egen träning och må-braaktiviteter. Har utvecklat så många rädslor att det inte går att räkna dem längre. Hjärnspöken är svåra att få bort.

Har haft diagnosen ca 6 månader, fick diagnosen i samband med ryggmärgsinflammation och man fann plack på MR. Tränar på, rör mig mycket, äter bra etc och sköter sömnen i allt väsentligt. Upplever att det gör att jag mår bra och har samtidigt ett flexibelt jobb.

Mår bra i vardagen, men har haft en tendens genom hela mitt liv att ha mycket aktiviteter (maxa livet). Det behöver jag tänka på mycket mer nu, att ha en anpassad ambitionsnivå och inte alltid maxa livet på alla plan. Utöver det hindras jag inte i vardagen av min MS.

Ska bli pappa i höst och såklart finns det mycket oro kopplat till det, hur det ska gå och hur livet kommer utveckla sig. Att sköta träning, kost, sömn etc gör att jag allt som oftast mår bra fysiskt och psykiskt. Jag ser mig inte som sjuk, utan att jag har en sjukdom jag behöver ta hänsyn till.

Det finns så otroligt mycket psykiskt med MS-diagnosen, både med tanke på framtiden och på nutid, som man inte vet eller kan styra. Om jag är trött efter en intensiv vecka, vem är inte det oavsett diagnos eller ej? Om jag upplever småbarnsåren som jobbiga eller ansträngande, det är kanske inte pga MS utan oavsett? En stimmig miljö kan upplevas som ansträngande oavsett MS eller inte?