Jag är 28 år och har en dotter som är två och ett halvt. När jag väntade henne så tappade jag känslan på magen- inget konstigt sa barnmorskan. Ok frid å fröjd. Tre månader efter förlossning så domnar jag bort i ansiktet på kvällen detta sprider sig sedan över hela kroppen, och då gjorde jag som många andra googlade och ms kommer upp- livrädd ringer jag akuten och jag får komma dit. Träffar dock inte nån nevoroulog men läkaren som undersöker mig har täta kontakter med en och hon gör en nev. Undersökning- hittar inget utan skickar mig till en psykolog(!) Psykologen i sin tur undrar varför jag är där- inget fel på mig. Ok åker hem. Efter ett tag så uppkommer dessa symptomer igen och jag går till min vårdcentral- påpekar ännu en gång rädslan över ms- han gör de vanliga testerna- blodprov å nev tester- hittar inget. Jag ber om att få en remiss till en nev. men han anser det onödigt. Efter ytterligare tag så hjälper min mamma mig att skriva en egen remiss till en nev. Och jag får komma dit- samma sak igen jag lipar fram min panik över ms och han gör de vanliga testerna- inget fel på dig. Jag känner ju någonstans att jag måste lita på han men är fortfarande rädd. Nu för ett par månader sedan vaknade jag ytterligare en gång med bortdomnad kroppshalva- tar kontakt med en privat klinik och gör samma sak igen-tester. Han ser dock
Min enorma oro och även om han inte tycker att vi ska gå vidare så skickar han mig på en ct – den visar dock helt normala förhållanden. Jag nöjer mig inte med detta utan byter läkare- samma grejer igen- inget fel. Han samtalar med en nev. som inte tycker att jag bör utredas vidare utan skaffa en samtalskontakt. Men tillslut får jag honom att skicka mig på mr! Mina symptomet bara förvärras med konstig syn, fler domningar på kroppen, svaghet och värk i muskler efter lite ansträngning det pirrar och jag har massa muskelryckningar, flest i vaderna samt att det även nu pirrar i foten när jag böjer huvudet neråt. Så att jag inte skulle ha ms finns liksom inte på kartan!! Mr gjorde jag igår och får besked i veckan. Men som sagt är jag redan 100% säker. Men det jag vill få fram är att inte ska det behöva vara så många läkare som inte kan hjälpa mig med en diagnos och att det ska behöva ta nästan tre år innan man blir tagen på allvar?!?! Fler som varit med om liknande?