Hej på dig. Det är hårt låter det som. Att tappa plötsligt orken är vanlig sympyom. Tycker att det är lite dålig stil av honom att inte läsa lite på om MS. Har han varit med dig till läktaren? Eller låta honom vara med andra med MS ? Kanske kan hjälpa.

Sätt honom lite på plats. Fråga honom om MS. Och tyvärr inge kul att höra men vi med Ms har och kommer alltid att ha domhär problemen.

Hej, det måste kännas jättejobbigt. Jag hade pratat med honom, frågat hur han känner med det hela och föreslagit parterapi.
MS är ju kroniskt och hade jag varit du hade jag velat veta att han förstår att jag kommer leva med detta i hela mitt liv, och att han är med på det och kommer ställa upp för dig. Annars är det lika bra att avsluta det nu.
Alltså förlåt om jag låter hård. Han kanske bara behöver tid och hjälp att förstå vad det innebär. Men jag hade velat veta att han kommer va där för mig, för jag kommer inte vilja ödsla någon tid på någon som tvivlar och som jag slösar bort år på.

Edit: Förresten det kanske finns något anhörig-stöd? Han behöver säkert prata med någon som också är anhörig och hur de hanterar diverse saker.

/Singel och cynisk 😉

Hej på dej!

Just det här med relationer är svårt..

Att få MS ställer ju om livet, för vissa mycket och för andra mindre, och det gäller att försöka hitta någon balans som gör att man själv kan vara “nöjd”.
Naturligtvis ställer det även om livet för ens närstående som helt plötsligt befinner sig i en helt annan situation än tidigare, en situation som dom måste ta ställning till om dom orkar med eller inte.. dom måste ju också få va “nöjda”.

I ditt fall så har ni ju faktiskt flyttat ihop igen och det betyder ju ändå att han har valt att stå vid din sida och försöka.

Ni får helt enkelt prata med varandra, respektfullt, tillsammans med en terapeut eller ensamma.
Identifiera vad det är man inte tycker är bra och försöka ändra på det, och funkar inte det så.. ja.. då kanske man ska fundera på en annan lösning.
Du ska inte känna dig ensam i din relation, gör du det så är det dags att sätta sig ner och prata allvar.

hur jag hanterat det.. haha.. KAOS, fullständigt kaos blev det för mig, men det börjar ordna till sig. Jag har en bra fru som plockar upp mig när jag är nere och hämtar ner mig när jag svävar iväg, så jag ser hyfsat ljust på framtiden.

Får jag fråga hur gamla ni är?

Du kanske måste påminna honom oftare om varför du gör som du gör och mår som du mår. Även förklara när du prioriterar honom. För det gör du säkert utan att han vet om det.

Det överlägset jobbigaste jag vet med att ha MS är att bli begränsad av sjukdomen. Att inte klara av något som man vill göra och i vanliga fall hade gjort utan problem. Oavsett hur trivial själva händelsen är. Det klär alla skov, ryggradsvätskeprov, injektioner och skit som man går igenom med hästlängder. Att dessutom bli förlöjligad för en sådan sak måste kännas oerhört jobbigt. Troligen vet han inte precis hur jobbigt, men förhoppningsvis villig att försöka förstå.

jo då det räknas, är själv i samma ålder och jag känner mig inte gammal 🙂
Varför jag undra är för att det trots allt är en hyfsat stor skillnad mellan par i 20års åldern jämfört med par i 30års.

Att ditt liv just nu handlar om jobb, vila och sjukdom är knappast något konstigt och något han måste acceptera.
För min del var jobbet det som “räddade” mig. För där var det “enkelt”, jag var sysselsatt och sjukdomen tog inte upp hela tankeverksamheten.
Det blev min terapi helt enkelt. Kan tänka mig att du känner lite likadant.

Att han inte läser på om MS och det.. ja.. Det tog mig, och jag är ändå den sjuke, 1 år, efter insjuknande, att ens börja kolla lite på vad det var och ytterligare 1 år innan jag verkligen satte mig in i det.. Ge honom tid, han läser på när han vill/känner att det är läge för honom. Viktigast är ändå att han lär sig hur det påverkar dig, det kan bara du säga till honom, och det är inget han kan läsa sig till..

Du får säga åt honom att du blir ledsen om han gör narr av dig, och gör han narr av dig för att du är sjuk så känns det bara ännu värre. Är han vettig så ber han om ursäkt och gör, framförallt, inte om det.

Sen behöver du nog börja tänka på att inte ha så höga krav på dig själv.
Att man vill sätta ihop hyllan är en sak, om man orkar en annan.
Lyssna mer på kroppen så ska du se att mycket annat i livet blir lättare. Hade du inte bränt ut dig på hyllan kanske du hade orkat med något lättare, typ sätta på en tvättmaskin eller vad som.. hoppas du förstår vad jag försöker få fram.
Han säger ju t.o.m att du ska säga till om du inte orkar, att du tror att han tycker att du är lat är inget annat än dina egna hjärnspöken (om han inte säger det rakt ut förstås).
Sänk kraven de dagar du mår kass och höj dom lite när du känner att det funkar 🙂

Ber om ursäkt för det långa inlägget, det blev mer text än jag tänkt från början 🙂

Hej,
När jag läst det du skrivit, och andras kommentarer, tänker jag att det är viktigt att framför allt ta upp det med att skoja/återberätta det som hänt framför vännerna, att berätta hur det känns. Det kanske var litet för honom men det känns som att det blev förödmjukande för dig.

Tyvärr är det nog ganska jobbigt att i längden möta någon som har mindre ork och är ledsen. Det kan jag säga av egen erfarenhet då jag och min sambo just har kämpat oss igenom en sådan period där han känt sig otillräcklig på grund av mitt mående. Vår lösning: att PRATA. Prata prata prata. Skoja. Att hitta det fina i vardagen och det vi tycker om. Det senaste vi gjorde när vi började känna att det är tufft och att det är mycket som känns som “sämre” sedan vi träffades var att skriva ner fem saker jag upplever blivit bättre eller utvecklade både för sig själv och den andre och sedan berätta om dem för varandra. Det har verkligen fått upp vårt humör och trots att jag är trött och inte orkar så mycket som jag vill är vi lugna, glada och nöjda med läget.

Hoppas det gått bra för dig!