Träffade sambon efter diagnos 🙂 jag har problem med ångest det påverkar mer än MSen, har idag barn tillsammans

Vi träffades ett år innan jag fick mitt första skov. Jag var så rädd att han skulle tycka att det blev för mycket och lämna mig men han sa att ingenting hade förändrats. Han sa något super klokt men jag har glömt formuleringen 😋 visst har han fått hjälpa mig mycket med det som jag inte klarar själv längre men vi är ett team som min sambo säger. Det blev tuffare när han gick in i väggen men nu får vi hjälpa varandra.

Jag och min partner hade varit tillsammans i bara 5 månader vid diagnos. Han är otroligt stöttande och trygg med min ms. Han gör mig sällskap till sjukhus och ber mig lugna mig när jag har för mycket på gång och glömmer att vila., Jag däremot var tidigare ledsen för hans skull och orolig över framtiden – kommer han lämna mig om jag blir sjukare? Ska han behöva vårda mig? Så för mig var det jobbigare än för honom. Vilket säkert många känner igen sig med diagnosen. Sen i början vid min diagnos när jag var inne i skov och kände mig sjuk påverkade det såklart vårat sexliv och det stressade mig. Idag mår jag otroligt bra och vårat liv rullar på som vanligt. Sen vet jag inte hur det kommer bli i framtiden men vi planerar både barn och husköp längre fram..

Jag ska hitta en persom som har ms , resultat kommer senare😎😎😍

När jag blev sjuk så kunde inte min dåvarande sambo ge mig stöttning alls, han var usel milt uttryckt. Antar att det blev för mycket för honom. Det kanske var en för stor kontrast att gå från ett normalt ungt par till att ha en rullator parkerad i vardagsrummet och behöva hjälpa mig med allt vardagligt. Någonstans i hans oförmåga att sätta sig själv sist om så bara för en kort period så växte nånting i mig. Jag förtjänade mer än hans egoism så jag tog mina kryckor och flyttade ut, familjen hjälpte mig med det praktiska.

Det var sjukt tufft att behöva gå igenom det där sveket från den person jag behövde mest. Hans ord “vem skulle vilja ha dig ditt ms-mongo” har han fått äta upp, idag är jag tillsammans med en man som gör allt för mig och som älskar mig villkorslöst. Han stöttar mig på alla sätt.

Å Nilla vad jag känner igen mig!
Var tillsammans med min ex sambo när jag började misstänka att jag hade MS, gjorde som man inte ska, googlade mina symptom och allt tydde på MS. Berättade om min misstanke för honom å han säger direkt att skulle du få MS skulle jag lämna dig, känner en tjej med MS hon kommer ju få leva själv hela livet och kunde lika gärna ta livet av sig direkt innan hon blir en börda för samhället! 😱

Trode innan dess att han var mannen i mitt liv, efter den diskussionen funderade jag över helgen och tog sen mitt pick och pack och flyttade ut! 3 år senare fick jag diagnos.

Fick MS diagnosen 2 månader efter jag gift mig med min stora kärlek. Visst påverkade det mycket i början då man är nygift och samtidigt måste handskas med skiten men nu 2 år efter rullar livet på perfekt och vi väntar barn som kommer om några veckor och har endast haft ett skov sen ms diagnosen vilket var den första, synnervsinflammation. Fuck Ms, den ska inte få förstöra eller styra mitt liv!

Vi hade varit ihop i 4 år när jag fick mitt första skov. Idag skulle jag säga att det inte påverkar vårt förhållande alls, förutom viss planering när det gällde att påbörja barnskaffandet och tajming med medicinering 🙂

När jag fick diagnosen blev det tydligt för oss båda vad som egentligen är viktigt i livet. Så jag skulle säga att med facit i hand så har det stärkt vår relation. Tilläggas bör väl att jag själv hade en period där jag trodde att jag skulle bli lämnad och tänkte att ingen någonsin vill vara ihop med mig när man jag inte kan garantera hur framtiden kommer att se ut. Men dom tankarna fick han snabbt ur mig 🙂

Jag fick min diagnos 2016, killen jag varit tillsammans med från och till i 10 år sa när vi började dejta igen 2016 att han tyckte synd om sin kompis som hade ett jävla diabetesfall till flickvän och han skulle aldrig orka vara en vårdare till en flickvän. Jag blev så chockad, drog ut på dejtandet ännu en gång och på kul gick in på tinder när jag var 60 mil hemifrån.

Idag är jag och tindermatchen sambos, jag flyttade 60 mil för kärlek, nya jobbet och en kille som säger att oavsett vad som händer så är det vi.

Vi alla är värda någon som älskar oss för den vi är!

Hade varit gifta i 6 år när jag fick diagnos och vi var redan mitt uppe i andra läkarsituationer, diagnosen spelade ingen roll i sammanhanget. Han var med på sjukhuset och skrev upp sina egna frågor och läste på själv om sjukdomen.

Precis som @petra90 säger ovan så förtjänar vi, liksom alla andra, någon som älskar oss för de vi är, nöj er inte med mindre!