Ung Med MS-
Inlägg
-
-
Jag vet att jag är en negativ person men jag har svårt att vara annat.
Ett år sedan diagnosen ser jag ingen framtid med denna åkomma. Klart jag får behandling men balansen är ändå påverkad konstant med ganska jobbiga skov emellanåt. Jag kan aldrig säga att jag mår bra. Jag isolerar mig alltmer. Orkar helt enkelt inte umgås med en massa människor och jag är ju som ett vingelhus så det funkar ändå inte. Jag stannar hemma jämt. Tack och lov har jag min kära sambo kvar än så länge tills han tröttnar på vårt helt förändrade liv.
Jag har inte varit in i en affär på ett år, sambon får handla mat och allt sådant. Jag känner mig alldeles för ostadig, trött, yr osv.
Jag beundrar de md MS som ändå har någon framtidstro. Tex de som utbildar sig. Jag la ner ALLT om mina tilltänkta studier när jag fick diagnosen. Nu är det min sambo som försörjer mig och jag sitter här hemma bara
Livet känns mest deppigt och jag skriver inte detta för att nån ska tycka synd om mig, jag bara ville skriva av mig.
Tack -
Bra att du skriver av dig här då jag tror många förstår din situation
Jag har sedan lång tid gått på lyckopiller och idag kan jag ej vara utan då jag allt för ofta blev nedstämd och arg för minsta lilla.
Att få diagnosen MS är ett tufft besked som utmanar självförtroende, självbild och sitt mentala tillstånd. Jag hoppas att du kan finna små områden som kan stimulera och glädja dig då vi behöver alla hitta uppgifter som kan fylla på med styrka.
Jag tror att i stort sett allas liv blir mindre och begränsade med tiden så det är inte enbart personer med MS. Så detta påverkar alla på nåt sätt men som sagt hitta dina batteriladdarhobbies så hoppas jag du mår bättre
Palle
-
Hej, förstår din känsla på allt. Men vill ge dig en liten knuff. Jag är påverkad med yrsel balans o skit. Och måste tipsa dig om att du ska ut och gå eller få hjälp så du kan gå och träna och bara komma igång med din kropp
Träningen har hjälpt mig något enormt mycket med balansen och yrsel och det har gjort så man fått en mer positiv syn på allt. Efter bara träning i 2 veckor märker/märkte jag enorm skillnad och skulle jag avstå från träningen för länge så märker jag successivt hur balans och det blir sämre igen.du behöver inte pressa din kropp med värsta passen och sånt utan bara komma igång och stärka upp allt. Min sköterska och läkare säger mycket att träningen är en del av din medicinering och att man ska göra det till en vanlig sak i sin vardag.
/ ta hand om dig och låt inte din MS vinna över dig. Mia -
Hej,
Jag känner igen mig mycket i vad du skriver, var mycket så jag mådde ett år efter att jag fick diagnosen.
För mig satte det sig också i balansen och de första åren kunde jag tillexempel inte åka buss baklänges, stå upp i tunnelbanan eller träna simning utan att behöva sjukskriva mig efteråt för att jag blev så yr och illamående. Nu 7 år senare kan jag göra allt det. Precis som Mia skrev här över är träningen jätte viktig, men när man känner sig nere är det svår att finna energin för det och det vet jag, går själv på antidepressiva just nu.
För mig hjälpte rehab också jätte mycket, kolla med din läkare om du kan gå på det? Där fick jag träffa andra med MS, en kurator, en arbetsterapeut och en sjukgymnast som byggde ett träningsprogram som jag klarade av att göra trotts mina begränsningar och tränade upp min balans.
Hoppas att du känner att det här hjälper och att jag inte är jobbig som kommer med tips.
/Elli
-
Hej Tack för att ni bryr er. Nej jag tycker absolut inte ni är jobbiga någon av er
Jag tror att jag har fått någon form av social fobi av att vara bara hemma. Det känns värre och värre att behöva ta sig ur sin bubbla. Och man är rädd för att folk ska undra och titta ut en. När man raglar omkring och så. Tror dom att man är i fyllan mitt på dagen och sådana tankar. Och nu är det halt och besvärligt ute också.Jag är för feg för att våga testa lyckopiller och liknande typ av medel. Jag är väl ganska anti sådan typ av mediciner som man kan bli beroende av och att det kanske blir ett elände sen när man ska trappa ner och sådant.
Jag har gått hos en kurator några gånger men jag slutade med det. Jag vet inte, men jag tyckte inte jag mötte någon förståelse riktigt. Hon bara tyckte att jag måste börja leva som vanligt och se ljust på framtiden. Men det är ju jäkligt lätt att säga för en som inte har fått en kronisk sjukdom. Hon som är fullt frisk kommer aldrig att förstå.
-
Jag tror absolut att du kan ha utvecklat någon form av social fobi av din isolation. Och det är något som du kanske kan behöva hjälp att bryta med hjälp av exempelvis en KBT-terapeut. Av mina erfarenheter tenderar sådant att eskalera med tiden, och svårare och svårare att bryta, så det kan vara klokt att försöka få hjälp med det så snart som möjligt. Det är ofta väntetider involverat, så det kan vara en god idé att ställa sig i kö så snart som möjligt. Och vissa kuratorer klickar man inte med helt enkelt, fungerar inte den personliga kemin alls så kan man inte ta till sig hjälpen. Men jag måste påpeka att även om kuratorn var frisk, så tror jag att denne har en förmåga att förstå hur en person känner när denne fått en kronisk diagnos. Däremot känner jag med ditt negativa synsätt, jag själv fungerar inte alls när jag får “glättiga” råd om förhållningssätt. Men den kuratorn är inte representativ för alla vårdgivare, det finns sådana som passar sådana som dig och mig bättre. Sedan måste jag understryka att du inte ska vara rädd för antidepressiva, det gör dig inte beroende på så vis att du kommer att missbruka dem. Däremot kan de behövas trappas ut, som många andra läkemedel när man slutar. Det finns även lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande alls.
-
-
-
Emma
Du formulerar det bra för Umam så jag håller med dessa råd 👍Kan en bra kurator och antidepessiva läkemedel hjälpa dig till ett bättre liv så har du inget alls att förlora på att söka och prova
Lycka till
Palle
-
-
-
Hej igen
Att mentalt själv ta hand om alla tankar är inte lätt så jag rekommenderar dig att ta vara på möjligheten att besöka MS-rehabiliteringen som erbjuds – i Stockholm både Liljeholmen (bäst MS-fokus) och Frösunda.Fysisk aktivitet men bäst av allt personer som sitter i samma sits som du och förstår vad du också går igenom.
För min del var samtalen om allt jättevärdefulla men innan jag gick dit var jag rädd att offentliggöra min sjukdom
Prata med likasinnade hjälper och stärker
Lycka till och kolla om den finns träffar eller rehabilitering för just MS-drabbade
Palle
-
Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.