Hej Lina

Ångestproblematik är inget ovanligt, speciellt inte om man har MS. Det är väl ca 25% av alla MS-patienter som drabbas av depression varje år tex.

För egen del hanterar jag problemet genom att tänka på och läsa kring vad jag kan göra själv mot sjukdomen. Jag har tex startat två trådar här på forumet – en som handlar om träning och en om kost. Jag spenderar ganska mycket tid till att förkovra mig i alla de otroliga forskningsresultat kring MS som kommit bara senaste åren, och då pratar jag inte enbart om läkemedelsforskning. Jag säger inte att du ska göra som jag och börja läsa på/ändra kost/träning, jag berättar bara hur jag hanterar min sjukdom. Jag mår bra av att läsa på och se att det finns så mycket jag kan göra för min egen skull. Känner andra med MS som har liknande berättelser. F ö mår jag också så mycket bättre idag efter att ha ställt om kost och delvis livsstil, men det är en annan femma.

Jag förstår till en viss del och har själv svårt att acceptera min nya diagnos, det kommer få ta tid. Jag läser också på väldigt mycket och är medlem i olika ms-grupper, det känns bättre att ha andra att relatera till.. du är verkligen inte ensam. Själv har jag en så sällsynt typ av ms som drabbar 1-2 av 1000 personer med ms, de är jävligt läskigt. Jag försöker ta en dag i taget så här i början av en ny diagnos.
Prata med sjukvården om du kan få nån samtalskontakt och eventuellt nått lugnande vid behov, det har jag behövt mitt i alla hemska skov.
Lycka till, kram <3

Lina_83. När det uppdagades att jag blivit sjuk kom ångesten som ett brev på posten och hade några tuffa panikångest-attacker. För mig var det ett tecken på att jag behövde “lätta på trycket”. Kroppen var som en tryckkokare och när det var för mycket känslor i kroppen vällde det ut på ett okontrollerat sätt. Mitt sätt att ta mig igenom den fasen var total tillåtenhet. Jag behövde få “gå in i känslorna”, vara ledsen, rädd, sörja och prata om allt det jag kände. Alla de som bemötte mig med “tänk positivt” ville jag bara be dra åt helvete…Jag bestämde mig helt enkelt att vara ledsen när jag var det och gråta floder när det behövdes. Det var otroligt skönt. Har även under det senaste året gått regelbundet hos en kurator för att verkligen få möjlighet att prata och lyfta allt det som det innebär att bli sjuk. Vi hanterar alla våra kriser på olika sätt, finns inga rätt eller fel. Nån drar ut o springer ett marathon, nån berättar inte för någon, nån skriver en bok. Det jag vill säga är det är helt ok att må dåligt, och jag tror att ju mer tillåtande man kan vara mot sig själv, desto mer lättar ångesten. Så har det i alla fall varit för mig. Nu är det längesen jag upplevde ångest. Är allt som oftast positiv till livet, men dippar ibland – och det är helt ok! Då är det bara att ta det i sin takt och klättra upp igen. Sen håller jag med de andra i att motion, kost, glädjeämnen och framtidshopp ger styrka att våga möta livet under nya omständigheter och utmana sjukdomen lite.
Lycka till och stor kram!

Glömde skriva att jag oxå fick en “fysisk chock” när läkaren ringde och meddelade svaren från MRT. Fick frossa och bara låg o skakade. Vågade knappt somna på kvällen av rädsla för att vakna förlamad. Med den chocken i kroppen har det hjälpt med massage, närhet, bastubad och som jag skrev ovan, gråta floder. Det måste få ta tid, det är mycket att ta in och hantera. Många faser att ta sig igenom.