Åh, det är precis så jag kände fram tills att dom sa MS. En känsla av oövervinnerlighet. Och det kom som ett stort slag i ansiktet att jag inte är odödlig. När folk pratar om bromsmediciner låter det i mitt huvud som just något som bromsas men i slutändan ändå är oundvikligt.

Hur accepterar man att livet tar en annan vändning? Jag har pluggat i fem år och har precis börjat jobba som idrottslärare. Även fast jag logiskt har förstått att det inte alls behöver vara så illa att jag hamnar i rullstol så landar tankarna ändå hela tiden i hur jag ska klara mitt arbete och vad som händer den dagen jag inte längre orkar stå på mina ben? Vem ska betala av mina studieskulder då? Måste jag plugga igen? Kommer jag ens hinna ”skörda frukten” innan jag måste tänka om i livet?

Tack snälla för svar <3 Enligt brevet jag fick hem väntar dom fortfarande på fler provsvar men av det dom fått in hittills ser allt bra ut. Dom vill ändå att jag vaccinerar mig i förebyggande syfte så jag kan starta behandling så fort som möjligt.

Jag frågade min läkare när jag tog ryggvätskeprovet vad det skulle innebära om allt visar sig se bra ut? Jag minns inte exakt vad jag fick för svar men i mitt huvud lät det som att oavsett vad provet visar så blir det ändå MS som diagnos.

Jag har även fått intyg att ta med till vårdcentralen där det står att jag tillhör riskgrupp och kommer framöver med all sannolikhet att starta behandling med immunhämmande läkemedel. Så det känns ju som att det är så gott som klart? Även fast jag förstås fortfarande hoppas, och än så länge känns det som att det är det lilla hoppet som gör att jag orkar vakna och leva mina dagar som vanligt.