Tack för svar! ❤️
Jag har försökt prata med både kurator och psykiatriker, men jag har svårt att prata och få ut det jag vill ha sagt!
Jag har mycket lättare att prata via skrift..

Jag är rätt så instängd av mig, håller mina känslor för mig själv, men känner nånstans i mig att jag faktiskt behöver prata ut..
Har låst in mig hemma väldigt länge nu, träffar inte folk, avbokar allt i sista sekund för att slippa åka kommunalt, slippa träffa människor.
Jag gråter utan anledning, jag är typ ledsen i kroppen och vill ingenting.

Utan min dotter skulle jag nog inte gå ut alls!

Hur finner man styrkan i det här?
Hur får man sig själv att inse hur allvarlig sjukdomen är?
Kan tillägga att jag inte har familj eller vänner att vända mig till..