Hej!

Fick ett redigt skov februari 2017 men fick “officiellt” diagnosen för två veckor sen då de inte ville säga något innan två omgångar MR och ryggmärsprover (men förstod redan i februari ungefär vad som väntade). Blev medlem här idag.

Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver, sedan februari har allt varit kaos. Jag tror dock inte jag förstod hur kaos det var förrän för någon vecka sen då jag för första gången började må lite bättre. Ni vet, ibland förstår man inte hur dåligt något har varit förrän man är ute ur det, typ som ett dåligt förhållande? Jag inser att jag det senaste 8 månaderna har festat som en galning, inte kunnat planera en dag framåt, tagit ansvarslösa beslut och bara gjort det som känts bra för stunden – för längre än så har jag inte kunnat tänka. Jag jobbar fortfarande med att acceptera det, och jag har nog accepterat det till viss del mentalt och jag vet att jag är sjuk, men inte så pass mycket att jag på något sätt funnit styrkan att förändrat eller ens funderat på hur jag kan förändra mitt liv till det bättre (typ leva nyttigare, sova mer, kost osv). Jag vill säga något uppmuntrande, upplyftande, något som får allt att kännas mer okej. Men för mig är känslan av att läsa det du skriver och känna igen sig i det, inte vara ensam i alla dessa tankar som snurrar runt, det tryggaste av allt.

Vet inte vad det här inlägget landade i, men du är verkligen inte ensam.