Jag vet inte om någon gett en berättelse om mabthera och covid än, men jag tänker att jag kan dela med mig av mina drygt fem senaste veckor… om någon orkar läsa.

Jag har man sen kanske 8 år. mabthera sen 4 tror jag. Senaste medicineringen var i oktober. Jag är välfungerande i min ms och märker inte av den alls i dagliga livet. Jag är 36 år.

Den 10 maj, en måndag, var jag på jobbet. Jobbade rätt hårt och länge.

På kvällen kände jag mig lite såsig. Tog tempen och låg på ~38°. Tog två Alvedon och det lugnade sig.

Dagen efter hade jag 38° fortsatt. Jag jobbade hemifrån och testade mig vid lunch.

Den tolfte kom svaret – positiv på covid.

Jag hade bokat min spruta till den 18e, så det var lite bittert. Men nu var det ju bara att hantera.

Jag mådde ändå rätt bra första veckan. 38-38,5. Oftast räckte det med två Alvedon på morgonen och jag var feberfri fram till kvällen, när det var sängdags. Jag var pigg och gick på promenader jag sov inte mer än vanligt och tänkte väl hela tiden att snart vaknar jag och har en feberfri dag. Jag hade ju googlat såklart och sett att normalt förlopp med covid är en till tre veckors feber, så jag bara väntade. Jag är trots allt en man i mina bästa år och inte allt för otränad 🙂

Efter kanske 12 dagar började tempen gå upp kring 39°. Det var kring andra helgen. Förhoppningen var att det skulle vara något av ett crescendo, som avslutade infektionen. Men.. nej.

På natten mot onsdag, den 26 maj steg febern rejält och jag toppade 40,4°. Med två Alvedon och en Ipren somnade jag på morgonen, dumt nog. Jag vaknade på eftermiddagen med 41,1° feber. Då ringde jag 1177. Jag skulle åka till en vårdcentral fem mil bort. Bilen startade inte, så jag bestämde mig för att utstå en helvetesnatt till och sen ta mig till lokal vårdcentral.

Jag bokade tid på morgonen på torsdagen den 27 maj. Min fru lånade en bil och körde mig. Jag hade sänka på över 200 rosslande lunga och omkring 41° feber. Jag skickades till infektionsmottagningen som ganska snabbt valde att lägga in mig. Min feber hade dock lättat ganska kraftigt och jag nådde inte dessa nivåer igen sen jag kom till sjukhus, men väl 39,5-ish.

Jag mådde… skit, kan man väl säga. Jag fick ganska snart veta att viruset tagit sig ut i blodet. De berättade för mig om hur mabthera kan motverka att kroppen skapar antikroppar. Men alla läkare jag träffat hittills tycker att oktober borde vara så längesen att det inte borde störa längre.

Jag fick röntgat lungorna och man såg inga direkta covidförändringar, däremot tecken på lunginflammation av bakteriellt slag. Odlingarna gav att jag hade två väldigt vanliga dagisbaciller (tack älskade barnen ;)). Jag fick ett bredspektrumantibiotika insatt.

Snart fick jag också remdesivir, ett virusnedsättande medel i dropp. Dagarna fortsatte med de här behandlingarna. Jag hade ingen farlig hosta. Febern sjönk. På tisdagen eller onsdagen 2-3 juni, var jag feberfri utan Alvedon. Läkaren var nöjd. Jag blev utskriven på fredagen vid lunch med en sjukskrivning över två veckor och en anmodan att söka på nytt vid nya infektionstecken. Läkarn sa också att jag var smittfri!

Det var en dröm att få komma hem. Att vara smittfri.. jag klippte håret på lördagen och strosade lite på stan. Fint väder. Bjöd dottern på mjukglass medan storebror var på kalas.

På söndagen köpte jag lite vattenleksaker åt barnen och lite Odlingssaker till trädgården. Plockade lite i trädgården men jäklar vad fort jag blev trött. Det kom forsande över mig.

Jag blev en aning förhöjd i temp på söndagskvällen 6 juni, 37,6 kanske. Tänkte jag tagit ut mig för mycket i värmen.

Jag mådde bra på måndagsmorgonen, men var trött. Efter lunch sov jag några timmar och vaknade med 38,5. Jag åkte till akuten och antog att jag skulle bli inlagd. De tog ett gäng prover och skickade hem mig sent på kvällen för att jag skulle tillbaka till infektionsmottagningen dagen efter.

Även där tog de prover och skickade hem mig. Trots att febern var något värre än på måndagen. Jag visade negativt på snabbtest på covid men hade inga antikroppar. Jag skulle tillbaka två dagar senare, på torsdagen den 10e om jag inte blev sämre. Hade inte fått någonting att äta den här dagen på mottagningen, men åt riktigt rejält när jag kom hem. Efter maten kände jag mig mosig igen.

Framåt kvällen låg jag på 39,8° igen.

När jag vaknade dagen efter, på onsdagen var jag helt orkeslös och klarade ingenting egentligen. Jag låg på dryga 40°. Till slut ringde jag mottagningen som sa att jag skulle komma ”och ta med en tandborste”. Både jag och hustrun kände att det skulle bli skönt att jag blir inlagd igen, trots Att jag bara varit hemma ett par dagar, men jag orkade inte och min stackars fru blev sjuktransport på heltid där ett tag…

Jag kom ner. Låg på 40,4 även när jag kom till mottagningen. Jag blev inlagd rätt kvickt. Nya tester på allt möjligt. Covid i näsa, covid i blod, sänka och bakterieodlingar. En röntgen till på lungorna.

Jag fick snabbt antibiotika iv. Det var den enda behandlingen jag hade fram till i lördags. Då fick de svaret att jag hade covid i blodet. Jag fick då remdesivir igen och även den omskrivna blandning av antikroppar som Trump fick. Den dödar inte viruset i sig, men förhindrar det att fästa i cellerna i kroppen. Dessutom satte de in kortison för att slå ner symptomen av covidviruset.

Varje dag från i tisdags (8juni) till natten mot söndag (13 juni) hade jag febertoppar på 40,5-41°. Jag mådde riktigt jäkla dåligt här. Varken Alvedon eller Ipren eller båda hjälpte mot febern. Den ske ade som den tyckte och peakade många gånger ett par tre timmar efter att jag tagit de febernedsättande medicinerna.

Sent på lördagskvällen åkte jag ner till röntgen för en CT på lungorna och en sjudundrandes frossa. Men efter att jag somnade där på natten så har jag inte haft feber.

Däremot så sjönk min syreupptagning på söndagen. Det är första gången under alla fem veckor som syreupptagningen försämrats, så det kändes inget bra. De satte in syrgas och den ökades upp till jag tror 8 liter som mest via en maskin som värmde och fuktade syrgasen. Syrgasens effekt var inte bara att hjälpa mig syresätta mig, utan hjälpte faktiskt bra mot hosta och lenade lungorna som nu blivit rätt bra raddiga de också.

Ctn visade att ena lungan hade mer klassisk bakteriell lunginflammation medan andra hade mera covidförändringar. Jag har ont att andas in stora andetag och hosta. Lungorna känns som gamla spröda badbollar från 40-talet eller något.

I vilket fall som helst har min syresättning förbättrats såpass tills idag, den 16 juni att jag nu blev av med syrgasen. Jag har heller inte tagit Alvedon idag.

Däremot har det tillkommit bekymmer med att jag är svårstucken (aldrig varit, ser ut som en nåldyna, dock inget jag lider av) samt att jag fått en svampinfektion i munnen som smakar vad jag gissar Gargamels kalsonger smakar som ungefär…

Jag är på bättringsvägen igen, men vet inte när jag kan/ska skrivas ut.

De undersöker nu om de kan ta bort antibiotikan eller åtminstone byta till pillerform. Jag ska väl få några fler doser remdesivir för att trycka ner coviden så gott det går och förmodligen även några doser kortison till skulle jag gissa.

Trots att jag mår bättre är jag något äckligt svag. Jag blir andfådd av att prata med sköterskan i tre minuter, jag får sitta ner i fem minuter efter ett toabesök. Återhämtningstiden är inte vad den borde och tröttheten är inte heller vad den borde jämfört prestation. Jag hostar också ganska rejält vid minsta ansträngning.

Ursäkta min textvägg. Jag ska försöka uppdatera er framöver.

Jag vet inte om någon finner nytta av det här, men det kanske kan hjälpa någon på något vis. Att söka vård tidigare än jag gjorde eller en igenkänning eller något annat. Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall.

DET SISTA jag vill säga är att jag är så förbannat stolt att bo i Sverige. Ville särdeles underbar sjukvård och sjukvårdspersonal vi har. Jag är så jävla glad över dem jag träffat på här som stöttat, hjälpt, varit gulliga, omhändertagande, hjälpsamma och professionella. KUDOS! Till svensk vård!

Tjosan på er!