Man presenterar där glädjande nog siffror på en låg mortalitet (dödlighet) i MS-gruppen och att den inte på ett avgörande sätt avviker från hur det ser ut övrigt i samhället, det vill säga riskfaktorer som gäller för alla andra gäller även vid MS och inga tydliga signaler föreligger att vissa läkemedel skulle vara kopplade till ökad risk för allvarligt eller dödligt förlopp av COVID-19. Vi vet dock från andra källor att insjuknande i COVID-19 har varit lägre för personer med MS i norra Italien än genomsnittet och detta kan förstås tolkas som att personer med MS varit mera noggranna med att undvika smitta snarare än att det är svårare att infekteras med SARS-CoV-2 om man har MS. Hur det ser ut med asymtomatisk infektion hos olika grupper av befolkningen eller vid olika sjukdomstillstånd eller behandlingar vet man inte än.

I Prof G:s blog resonerar man mera i detalj kring två läkemedel: rituximab (och andra anti-CD20 behandlingar) och natalizumab (Tysabri). Jag har inte riktigt samma åsikt som professor G vad gäller dessa resonemang. Framför allt tycker jag inte att man på basen av de data som finns idag över huvud taget kan spekulera i mera detalj kring risker med de olika MS-läkemedlen. Jag skall förklara hur jag tänker nedan.

Som bakgrund till en bedömning om risker vid en ny infektion i relation till olika läkemedel kan man ha olika principiella utgångspunkter varav två sådana kan vara att man 1) baserar sitt resonemang på redan etablerade och relativt väl grundade data och erfarenheter kring användandet av ett läkemedel eller 2) baserar det på nya data från den nya situationen. När det gäller möjliga risker kring ett nytt virus (SARS-CoV-2) i relation till olika immunaktiva läkemedel förordar jag än så länge alternativ 1, dvs att riskerna i första hand bör baseras på de mångåriga kunskaper vi har kring rituximab respektive natalizumab vad gäller deras redan kända risker för olika infektioner.

Rituximab: Det finns absolut signaler på att risker för allvarlig sjukdom vid COVID-19 inte är så hög även om man har behandling med rituximab. Dock vet vi att det finns en något högre risk för sjukhusvårdade infektioner vid behandling med rituximab som dock inte blir synlig förrän man analyserar data från flera tusen patienter. De data som ligger till grund för den ”nedgradering” av risk som görs i Prof G:s blogg omfattar bara 18 patienter med rituximab eller ocrelizumab. Man bör därför enligt min åsikt fortsatt överväga att skjuta upp sin behandling under den mest intensiva epidemiperioden och även mer noggrant än annars överväga om behandling med rituximab eller ocrelizumab ska nystartas under denna period.

Natalizumab: Prof G redovisar korrekt om två fall av hjärninflammation (encefalit) med allvarligt förlopp vid COVID-19 och spekulerar då kring risker med att stå på natalizumab om man skulle drabbas av en sådan komplikation. Även här bör man ha i åtanke att det hittills har rapporterats 2 sådana fall i en population med sannolikt flera miljoner smittade varför grundrisken för att drabbas av en sådan komplikation utifrån tillgängliga data är extremt låg. Det vi dock vet säkert är att immunsystemet verkar reagera i allt väsentligt normalt vid vanliga infektioner och även vid vaccinationer även om man står på natalizumab. Det är därför min åsikt att det säkraste alternativet vid behov av behandlingsstart med högeffektiv MS-behandling är natalizumab om man befinner sig tidsmässigt i den mest intensiva perioden av COVID-19 epidemin.