Jag fick min diagnos för ca 4år sedan. Hade dock mitt första märkbara skov för 10år sedan. Jag har haft ganska “milda” skov som inte gett mig några allvarligare rester. Jag har lite nedsatt känsel i huden (t.ex. inte kittlig längre och har lite svårt med kroppstemperaturen).
Har även lite svårt med att orka med allt jag vill, men det kan lika gärna bero på livet som förälder och allt vad det innebär.
Jag ser nog inte mig som sjuk egentligen, fast jag tänker på det dagligen. Nästan så det känns fel att må så bra fast man är sjuk (ska inte jinxa det nu…).
Jag får medicin en gång i halvåret, träffar läkaren och genomgår MR en gång per år.
Jag frågade min läkare om han tyckte att jag skulle berätta på mitt jobb, men han avrådde från det. Folk kan bli lite avskräckta från sånt de inte riktigt kan förhålla sig till och det kanske kan medföra sämre förutsättningar för en. Jag tänker på det ganska ofta, att jag kanske borde berätta, men det tar emot.

Jag lever i princip som vem som helst gör. Jobbar, vabbar, umgås osv 🙂 Det är ju egentligen den enda versionen av mig själv jag känner till eftersom jag i princip hela mitt vuxna liv varit sjuk.

Hej!

Jag fick min diagnos för 3 år sedan efter en inflammation i synnerven samt känselbortfall i benen (vilket idag är helt återställt). Jag sattes på medicin på en gång och lever vilket vanligt liv som helst. Tränar hårt, jobbar deltid och pluggar. Det enda besvär jag har av sjukdomen är precis som du beskriver, medicinen. Jag lever mitt liv som innan diagnosen och hoppas att det kan få förbli så.

Kram!

Jag blir lite hjärntrött ibland och är väldigt stel men annars märker jag knappt av min MS 🙂 diagnos för 8 år sen men hade första skovet jag minns för 17 år sen

Jag fick min diagnos för 7 år sen. Jag har haft ett skov vad jag vet för åtta år sen men kan gissa (utifrån symtom tidigare i livet) att jag haft två till något år innan diagnosen. Jag har i princip inga rester förutom lite känselnedsättning i händer och fötter. Jag är i övrigt helt opåverkad av sjukdomen utöver sprutorna som jag tar varje dag. Pga bland annat graviditeter har jag bara medicinerat ca 2.5 år totalt. Jag har sedan diagnosen jobbat med väldigt krävande och stressiga arbetsuppgifter, fått och ammat två barn och lever livet som vanligt med socialt umgänge, träning och allt som hör till livet som småbarnsförälder. Jag glömmer ofta bort att jag är sjuk. Det gör mig ibland också lite orolig då jag inte alls är mentalt beredd på ett eventuellt nytt skov. Men å andra sidan är jag oerhört glad att jag mår så bra som jag gör.

Hej!
Jag fick diagnosen för 1,5 år sedan. Då hade jag så galet många symptom såsom dubbelseende, känselbortfall i vänsterhanden, yrsel så jag såg ständigt berusad ut med mera. Jag sökte hjälp sent eftersom jag var säker på att det berodde på stress. Så när diagnosen kom, och jag då bara kunde gå 500 meter innan min sambo behövde bära mig, va jag säker på att livet var kört. Idag är jag tillbaka där jag var innan det här skovet. Jag, precis som då, studerar 100% till lärare samtidigt som jag jobbar 50-75% (idag som lärare), lever livet som jag gjorde innan och märker sällan av sjukdomen i vardagen. Jag har lhermittes tecken som jag känner av, jag kan max gå fem kilometer innan benen strejkar och blir väldigt yr av för många intryck (exempelvis gå på ett köpcenter). Men i vardagen som sagt, där märker jag sällan av sjukdomen och orkar leva i fullt tempo igen.

Har som tur är inga symptom. Lever ett normalt och relativt aktivt liv med hus, sambo, barn, jobb, träning och socialt umgänge. Fick en ansiktsförlamning för drygt fyra år sen och då upptäckte man att jag hade förändringar ett 20-tal plack i hjärnan. Blev helt återställd snabbt och man vet inte om ansiktsförlamningen var ett skov eller nåt annat. Efter det har jag haft ett antal tillkomna plack men eftersom jag inte känt nåt så kallar neurologen det för tysta skov och säger att jag har en godartad MS (om det finns nåt sånt?).

Även fast jag inte känner av något tänker jag på min sjukdom varje dag, vilket känns tungt ibland, för jag vet ju inte hur min MS utvecklas i framtiden. Men tack vare att forskningen hela tiden går framåt, plus att jag bara tar min medicin en gång i halvåret, så känns det ändå på nåt sätt lättare (och inte lika påtagligt som när jag tog Tecfidera två gånger om dagen med flush som biverkning).

Hej!
Jag fick min MS diagnos för snart fyra år sedan. Första skovet var redan för tio år sedan.

Hade svaghet i benen (höll i sig 1 år) men nu gått tillbaka, regnbågsinflammation i hö öga, en svag arm och lite pirrningar i ben+arm. Allt detta har gått tillbaka.
Dock kan jag känna av det om jag varit sjuk.
Jag lider inte av någon trötthet har man och 3 barn och tränar och jobbar på.

Mina kompisar brukar säga att jag jag är piggare än vad de är som är friska. När jag fick min diagnos sa doktorn till mig samma sak: med medicin är tanken att du inte ska bli på något sätt sjuk det har jag också tagit med mig♥️

Sen kan allt hända och man får vara glad att det forskas så mycket som det gör. Hoppas det kommer någon medicin som kan reparera ärr.

Ha det fint allihopa 🎀

Personligen tror jag inte på ett bot men en medicin som ska kunna stoppa MS,och låta folk leva med den lite som med diabetes är helt säkert på gång.

Folk har mycket fördomar om MS ,innan min diagnos trodde jag att MS var värre än döden .De flesta kommer leva normala liv eller nära normala liv .Detta är något läkarna sa även innan medicin kom igång.Men idag ser det ännu bättre ut så klart.

Ett annat faktum är att MS är så olika från person till persoj så statistik behöver inte säga mycket då,men min läkare sa att de brukar titta på de första 5 år för att göra en prognos av hur din MS kommer utvecklas.

Hej,

Jag är lite sent ute med mitt svar men vill också berätta om min upplevelse med MS.

Jag fick mitt första skov 2013, då bodde jag i Nederländerna så all min behandling skedde där till och börja med. Skovet märkte jag då hela min högra domnade bort, när mitt högra ben började bli slött och jag märkte av kittlingar på högra sidan av magen gick jag tillbaka till läkarna och fick träffa neurolog specialister.
Även om jag inte träffade MS specialister direkt så tycker jag att alla läkare jag träffade var oerhört duktiga på att förklara vad MS var, att jag alltid kommer ha med mig MS men att jag fortfarande ska leva ett normalt liv.

Jag har inte hållit mig tillbaka utan avslutat mina studier, fått tillbaka kontrollen över min högra arm (de andra symptomerna försvann direkt efter en kortison dos) och bott utomlands i ytterligare 4 år.

Numera ser jag oftare och oftare hur folk pratar om MS på tv och deras skildringar är alltid så negative och det verkar som om en MS diagnos är en dödsdom. Har någon annan sett det och reagerat?

Jag undrar också om någon annan inte uppfattar MS som en sjukdom?
Jag ser MS snarare som ett medicinskt tillstånd som jag har, om någon frågar så liknar jag det till diabetes eller epilepsi. Alla tre är saker man kan leva ett aktivt och normalt liv men ibland så händer det något som strular till det för en.