Hej!
Det är tungt att få ett sådant besked, och svårt att ta in. Sedan behöver det i många fall inte vara en speciellt stor omställning, med rätt bromsmedicin finns det goda förutsättningar för att livet inte behöver ändras drastiskt. Sedan antar jag att du som läkarstudent har större förutsättningar att tillgodogöra dig information om sjukdomen och om behandlingar och att det således kan bli mer lättnavigerat. Med det sagt så är det en sorg att inte fungera helt som innan och att livet blir lite mer tungrott – men det behöver inte bli så illa. Hus och barn är ju inte en omöjlighet, inte heller att bli läkare. Däremot kanske det inte går lika smidigt som innan, och framförallt kan det vara mer tungrott inledningsvis innan man vant sig vid både behandling och sjukdom.

Ber om ursäkt för att det här potentiellt lät för glättigt!

Hej, så bra beskrivet. Jag känner igen mig i din berättelse. För 17 år sedan fick jag samma besked som du nu har fått, jag var mitt uppe i universitetsstudier och hade planer inför framtiden. Livet vändes uppochner på ett ögonblick, men jag bestämde att jag inte ska bli min sjukdom. Jag levde på som vanligt, men fick anpassa efter det jag orkade med. Jag tog min examen, levde ett rikt socialt liv och har i dag heltidsarbete. Jag fick bromsmedicin omgående och har hela tiden tränat och hållit i gång fysiskt. Det finns bra behandling och god hjälp att få. Min erfarenhet är att inte släppa sitt vanliga liv och låta sjukdomen ta över även om det ibland kan kännas tungt. Jag kände mig också mycket ensam i början, men har i dag kontakt med flera med MS och vet att vi är tusentals. Neuroförbundet kan jag rekommendera att gå med i. Att skriva i forum som detta är också viktigt. Du är inte ensam.

Hej!

Jag hoppas att du får stöd och hjälp med att bearbeta beskedet, som i tidigare svar är det alltid tungt att få.
Jag fick själv känselbortfall i ansiktet som första symptom och min diagnos vände upp och ner på mitt liv. Såhär i efterhand kan jag konstatera att allt har gått otroligt bra.

Jag har varit sjuk i snart 20 år (diagnos i 15) och har fått följa all fantastisk medicinutveckling, från sprutor varannan dag till dropp 2 gånger per år. Jag har symptom ibland, fullt hanterliga, jobbar heltid, tränar det jag vill och har fått två fina pojkar. Graviditet är inget hinder vid ms, tvärtom har min läkare sagt att det är ett “bra”tillstånd för sjukdomen (sen finns det förstås undantag, jag vill inte trampa någon på tårna), då immunförsvaret är fokuserat på barnet och inte på annat. Jag hade inga symptom under någon graviditet.

Självklart ser sjukdomen olika ut hos alla, men väldigt många mår väldigt bra, och man vänjer sig också vid mycket som kanske känns konstigt i början.

En stor kram till sig och hör av dig om du har frågor. Hoppas att du kan få en lugn kväll.

Hej @Plumeria!
Den här sidan blev till för att stötta människor i precis din situation. Jag är jätteglad över att du har hittat till oss och vi finns här för dig!
Vill passa på att tipsa om vår sida för nydiagnostiserade: https://ungmedms.com/ny
Välkommen!
/Mattias

Som andra skriver här så behöver inte livet ta slut. Behandlingarna som finns idag ger en goda möjligheter till att leva ett fullt normalt liv. Jag har själv egentligen mått sämre av själva oron än vad jag har av min MS, och insikten att man mår ännu sämre av att grubbla, tänka på, och oroa sig över sjukdomen har hjälpt att hitta tillbaka igen.
Men det tar också tid att smälta en sådan här grej, och det ska det få göra – du nämner att du har stöd från familjen, och jag gissar att de har förståelse för det? Ta din tid, låt kropp och sinne återhämta sig ordentligt.

Vilket underbara människor ni är.

Känner igen mig så mycket i det du skriver, det kunde varit jag för 10 år sen. Det var så tungt att få diagnosen och jag hade det tufft en längre tid efter. Men jag tillät mig att vara ledsen och arg och fick prata med en kurator regelbundet. Nu 10 år senare har jag min examen, har jobbat i många år, köpt hus, gift mig och fått 2 barn. Och jag mår bra. Det vore fel att säga att sjukdomen inte påverkar mig alls, främst kräver den en mer noggrann planering av mitt liv så att jag får rätt mängd återhämtning (pga hjärntrötthet). Det kan fortfarande göra mig frustrerad och ledsen ibland. Men sjukdomen var inte det slut på livet som jag trodde för tio år sen.

Så pepp till dig i att med rätt medicin så kan du må bra, ha ett bra liv och göra dom saker du vill, ibland med lite justeringar. Samtidigt är det en skitsjukdom och du har all rätt i världen att vara ledsen, arg och sörja. Låt det ta tid och ta hjälp så kommer du att hitta din väg igenom detta.

Hej!

När jag såg ditt inlägg drabbades jag något enormt, för mig var overklighetskänslan så kolossal att den stod mig övermäktig utan det stöd jag fick. Jag hoppas du erhåller detsamma, och vid någon punkt i framtiden kan finna viss ro i diagnos och allt ljuvt du ännu inte upplevt.

Jag är själv läkarstudent (och var vid mitt diagnosbesked), så från det perspektivet kan jag föreställa mig vad du genomgår. För mig var det mycket frågetecken kring om jag ens skulle kunna bli läkare, om jag ens skulle vilja skaffa barn med den relativt dystra prognos jag (i egenskap av halvmedicinskt kunnig och en ständig pessimist avseende mig själv) tillät mig få. Den bilden, den ångesten och den dissociationen från det reella tillståndet kvarstår inte hos mig. Jag trodde det skulle vara ständigt närvarande, men det är och var det int.

På något vis har jag funnit en acceptans och ett lugn i den långt mer positiva prognos som finns idag för unga med MS som erhåller behandling. Ro infann sig; man kan vara läkare, mamma, husköpare, partner. Man har också erhållit en otrolig insikt i kris, den kris många av våra patienter kommer drabbas av. Det är värdefullt, även om man önskat att allt var annorlunda.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta bortsett från att jag tänker på dig och skickar en strid ström med omhuldande värme.

Kram!

Det är sjukt tungt att få ett ms-besked.

Jag fick mitt när jag varit färdigutbildad Polis i ett par, tre år kanske jag var väl runt 25 år. Jag minns fortfarande tunnelseendekänslan jag fick när läkaren släppte bomben. Det blev tyst i rummet och min fru (dåvarande flickvän) grät. Jag var stum.

Jag var mest ledsen över att jag inte kunde spela badminton längre (mitt första skov var synnerven och jag hittade inte bollen i luften längre), men jag var också bitter. Jag kände att jag skötte mig och fick det här medan alla man träffade i jobbet mirakulöst klarade sig från allt.

Jag kommer också ihåg ett par andra saker från tiden direkt efter diagnosen.

En grej är att jag frågade ms-sköterskan om min framtid och hon svarade att hennes och vårdens mål var att mitt liv skulle bli normalt. När jag hade berättat för mina kollegor på jobbet var det en som frågade om framtiden och jag sa vad sköterskan hade sagt, varpå kollegan svarade: äntligen! Det var på tiden du får ett normalt liv! Den kommentaren lyfte mig faktiskt väldigt mycket. Jag fick lite perspektiv av den och funderade mer i banor kring att jag kan ju faktiskt ramla ur sängen och bryta nacken imorgon. Varför oroa mig för skov jag kanske aldrig får?

Jag jobbar fortfarande, typ 10 år senare som polis. Både ute i uniform och inne vid skrivbord. Medicineringen nu biter bra, även om den inte alltid gjort det. Visst har man sina dalar och toppar, men överlag så är mitt liv just normalt. Jag får dropp någon gång per år bara…

Jag har efter min diagnos gift mig, skaffat två ljuvliga barn och flyttat till hus. Jag har också återupptagit mitt badmintonspelande, om än på mer ”lattjolajban-nivå”, än seriös träningsnivå, men jag ser bollen och kan spela. Jag ser idag egentligen inga hinder i mitt liv mer än att jag kanske är lite tröttare än jag var tidigare, men det blir man ju med åldern också…

Sen gissar jag att de under en pandemi är snäppet värre att få en sån här diagnos, så jag förstår dig helt fullt och lider med dig. Dina känslor är dina och dem kan vi inte skriva ifrån dig. Men jag hoppas du fått lite mod av vad du läst i alla svar. Livet går vidare. Det är fullt möjligt att leva tämligen normalt. Jag hoppas innerligt att det blir så även för dig!

Jag hoppas likt Emma att det här inte är för glättigt. Jag vill bara ge dig en bild av min resa, lite kortfattat 🙂

Stort lycka till!

Tror väldigt många här inne känner igen sig i din beskrivning, med all oro, ångest och alla tankar som följer med ett sånt besked.

För mig är nog den viktigaste vetskapen att ha med sig att det inte är kört, inte på långa vägar. Många tror lätt det men dagens mediciner har helt förändrat MS-sjukdomen. Och för varje dag som går kommer ny viktig kunskap. Kolla gärna i Biblioteket här på sidan för att få olika personers erfarenheter och se vad du själv kan göra.

För egen del mår jag idag bättre än innan diagnosen, och jag är i bättre fysisk form och mer alert än då. Men att ta hand om sig själv, träna, äta och sova bra, är nog än mer viktigt för dig med MS än andra. Kanske kan vara nåt att ha med sig i bakhuvudet.