Ung Med MS
Forumsvar skapade
-
Inlägg
-
Jag bor nära Göteborg och tillhör därför Sahlgrenskas MS centrum. Dock är Kungälvs akut den akutmottagning jag egentligen “tillhör” eller vad man säger. Så ska åka till Kungälvs akut, Sahlgrenskas akut eller MS centrum direkt? Måste nog kolla med Sahlgrenska vad de tycker.
Min senaste MR gjordes i torsdags, men pga semestertider och lite så så får jag vänta tills slutet på augusti innan jag får svar om vad den visade. Därefter är allt väldigt oklart just nu. Jag har ingen aning när nästa MR ska göras efter denna eller när närmsta uppföljningsmöte med läkare är.
Ok! Bor ni båda i Stockholm?
Jag förstår såklart att läkaren måste ha mycket att göra, men det bör ju också vara bra för läkaren att ha viss koll på ens skov-aktivitet kan tyckas. Åker man till en random akut för kortison och bara gör årliga uppföljningar blir ju inte förändrad medicinering eller dy särskilt snabbhanterat. I och för sig är ju sjukdomsutvecklingen rätt långsamt så jag kanske är helt ute och cyklar här.Jag önskar att det fanns gott om läkare som man kunde träffa och prata med vid behov, just för bedömning av skovet, om medicinen fungerar egentligen och den allmänna oron som kan medfölja.
Tack snälla allihopa för era svar. Ibland lyckas jag glömma bort det hela för en stund och det känns bara overkligt alltihop. Det känns så galet att veta att man är sjuk, fastän jag känner mig frisk i kroppen. Känseln är ju fortfarande borta men jag mår inte dåligt fysiskt, har ingen feber, måste inte ligga i sängen. Det hela blir så svårt att förstå bara.
Har nu köpt d-vitamin på kapslar och ska träna och äta rätt. Det löser nog inget men det känns vettigt att ge kroppen så bra förutsättningar som möjligt att hantera det i alla fall. 🙂
Tack för alla era svar!
Just som Loppan skriver så är chocken så enorm – från frisk till kronisk sjuk hur snabbt som helst. För min del kändes det som att det gick ultrafort. Jag trodde det var en nerv i kläm och 24 timmar senare fick jag beskedet om MS.
Det kommer bli en stor utmaning att försöka leva i nuet, men det känns ändå som en bra idé, att ta dagen som den kommer. Känna efter mer och göra det som känns bra istället för att låta andra tråkigheter stjäla den (lilla) energin man har.
Tack för tipset om Anders Svenningson, det ska jag definitivt kolla upp.Är det någon här som är/varit med i någon slags stödgrupp genom sjukhuset? Kändes det som en bra grej?