Jag tycker att det skulle kännas lite läskigt att träffa andra med MS just för det specifika syftet att man ses för att man har en sjukdom. Jag tänker inte speciellt mycket på min sjukdom i vanliga fall, förutom när jag tar sprutan varje vecka. Tycker det känns som att jag grottar ned mig för mycket i det när jag pratar och tänker på MSen, vill ju leva som alla andra och inte vara “sjuk”. Pratar inte med speciellt många om sjukdomen, endast familjen, på jobbet håller jag mig från att säga något då jag vet att det försämrar mina möjligheter och karriären.
Men på något vis har jag väl ett uppdämt behov av att prata och läsa om det.. eftersom jag ju skriver här. Är inte blyg inför att träffa nya människor i vanliga fall, men just i detta syftet känns det annorlunda.

Kan nog tänka mig att träffas ändå, även fast det skulle kännas lite konstigt i början..

Hej!

Är en Stockholmstjej på 23 år, jobbar i mediabranschen. Fick min diagnos för snart ett år sedan. Från spruträdd till Avonex, det mesta fungerar bra förutom den satans tröttheten. Att orka med allt, krävande jobb, sambo, vänner och familj. Ibland är det så himla lätt, och ibland vill man bara lägga sig under täcket och försvinna. Tänker för det mesta inte på att jag har MS, vilket är väldigt skönt, men när tröttheten kommer och pirrningarna är intensiva så undrar man över framtiden och måendet då. Är positiv men ibland är det tungt!

Har haft 3-4 skov, allt från känselbortfall, synnervsinflammation till dubbelseende och extrem trötthet.