Åh, tack för era härliga svar! Jag tror att många nydiagnostiserade kan bli “hjälpta” av dessa svar.
Ja, jag vet självfallet att sjukdomen ter sig oerhört olika hos varje person och att många drabbade har oerhört jobbiga och besvärliga symtom.
MEN som det ser ut idag är det ändå en stor del som faktiskt har möjlighet till ett i vissa fall “hel vanligt liv”.

Jag är inte MS-sjuk. Jag är MS-anhörig. Min 17:åriga dotter fick diagnosen i april 2018 efter några månaders domningar, känselbortfall, trötthet mm – med facit i hand kan vi nog se att tröttheten och andra tecken funnits något år tidigare. Som mamma blev jag otroligt orolig, rädd och var jätteledsen. Jag sökte information överallt. Oftast blev jag dock mer nedstämd av detta. Glädjande nog “hittade” vi en annan ung tjej med liknande idrottsliv o annat som gett grymt bra pepp – och vi/min dotter till henne.
I maj startade hon sin Mabthera behandling, under sommaren fanns det kvar en del domningar i benen, även incidenter med känselbortfall. Men därefter har allt bara blivit bättre o bättre. Idag -pepparpeppar- lever min dotter nästan ännu piggare och aktivare än året före diagnosen. Hon är idrottare på elitnivå, hennes betyg har höjts – hon orkar mycket mer nu än förra året, och hon är gladare o betydligt piggare! Även om hon är tonåring… 🙂

Jag önskar att dessa rader till er “Nya” ska ge hopp och tro att livet med MS idag kan vara nästan som vanligt. Oron över framtiden kommer alltid finnas – men nuet kan vara BRA! Det finns bra bromsmediciner – och vi vet inte hur det ser ut efter några års behandling. Kanske mer eller mindre helt stoppad/bromsad sjukdomsaktivitet? Om 10 år kanske det rent av finns medicinering som bot?

Kram till er alla!

Min önskan är att alla ska fortsätta att må bra