Hej!

När jag såg ditt inlägg drabbades jag något enormt, för mig var overklighetskänslan så kolossal att den stod mig övermäktig utan det stöd jag fick. Jag hoppas du erhåller detsamma, och vid någon punkt i framtiden kan finna viss ro i diagnos och allt ljuvt du ännu inte upplevt.

Jag är själv läkarstudent (och var vid mitt diagnosbesked), så från det perspektivet kan jag föreställa mig vad du genomgår. För mig var det mycket frågetecken kring om jag ens skulle kunna bli läkare, om jag ens skulle vilja skaffa barn med den relativt dystra prognos jag (i egenskap av halvmedicinskt kunnig och en ständig pessimist avseende mig själv) tillät mig få. Den bilden, den ångesten och den dissociationen från det reella tillståndet kvarstår inte hos mig. Jag trodde det skulle vara ständigt närvarande, men det är och var det int.

På något vis har jag funnit en acceptans och ett lugn i den långt mer positiva prognos som finns idag för unga med MS som erhåller behandling. Ro infann sig; man kan vara läkare, mamma, husköpare, partner. Man har också erhållit en otrolig insikt i kris, den kris många av våra patienter kommer drabbas av. Det är värdefullt, även om man önskat att allt var annorlunda.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta bortsett från att jag tänker på dig och skickar en strid ström med omhuldande värme.

Kram!