Jag tycker inte detta låter OK alls och om du orkar borde du tala klarspråk med personalen och förklara hur du tänker och vad du förväntar dig för stöd av dem. MS är ingen bagatell som man stoppar i bakfickan och sen fortsätter som förr.
Jag vill också uppmana dig att kontakta mottagningen ifråga om dina nya symtom, inte vårdcentralen. Det är på neurologmottagningen man sköter din MS och all information om den ska vara samlad där. Begär att det du söker för antecknas i din journal i detalj även om du inte får prata med någon sakkunnig just då eller får svar. Jag fick ett skov mitt i sommaren när mottagningen var stängd men krävde att infon skulle föras in i journalen så att det sedan finns svart på vitt att jag varit i kontakt, hur skovet artat sig, hur länge det pågått. Sånt är inte lätt att komma ihåg i efterhand men uppgifterna är viktiga för att följa upp behandlingen.

Själviskt vet jag inte om man kan kalla det. Det verkar ju vara av omtanke om din familj som du inte berättat och du har ändå haft stöd i din man och dina vänner. Men samtidigt kommer sanningen troligen ändå att komma fram förr eller senare och då kanske det är att föredra att du har kontroll över när och hur du berättar? Du har haft diagnosen en tid, lite hunnit landa i den, förhoppningsvis fungerar behandlingen och du kan lägga fram det hela på ett mer erfarenhetsbaserat sätt än om du vore nydiagnosticerad och inte själv hade hunnit ta in din nya verklighet alls. På så sätt kan du möta deras oro och i din attityd visa att sjukdomen är hanterbar och i dagens läge har en helt annan utveckling än den som din familj kanske har en bild av.

De skov jag haft har pågått i flera månader. Det första började med domningar i huden runt halva midjan i januari 2013 och flyttade sig ner i högerbenet där det utvecklades till pirrningar och kramper vilka klingade av mot sommaren 2013. I februari 2014 hade jag kalla fläckar och domnade fingertoppar i flera månaders tid. I augusti samma år fick jag synnervsinflammation som hävdes med kortison varpå diagnosen ställdes. Under juni- augusti 2015 hade jag domningar och kramper i höger ansiktshalva. Jag har alltså haft lugna perioder på drygt ett halvår mellan slutet på ett skov och början på nästa, fram till Lemtradabehandling i januari 2016 och 2017.

Jag skulle anta att det är ett tillskott man behöver ta hela livet eftersom kroppen behöver en konstant tillförsel och det naturliga D-vitaminet man får av solen och kosten konstaterat inte räcker till. När jag fick min diagnos på sensommaren låg min D-vitaminhalt nätt och jämnt inom det normala trots all sol, så utan tillskott skulle bristen hinna bli ganska svår fram till nästa sommar.

Grrr, jag ser rött när jag hör att din neurolog skrattade bort dina farhågor, speciellt med tanke på alla tydliga symtom du har!! Det är inte i ditt intresse att inte vilja vara till besvär! Se det som att du rent krasst är till mindre besvär om du blir diagnosticerad och får behandling snabbt innan du hinner få något permanent funktionshinder. Jag hade själv kunnat få diagnos mer än ett år tidigare om läkaren (en allmänläkare) inte skrattat och avfärdat mina domningar och pirr, kolsyrekänsla och kramper i benet som en nerv i kläm i ryggen. Jag fick synnervsinflammation sedan vilket ledde till utredning och snabb diagnos och idag har jag genomgått Lemtradabehandling och inflammationsaktiviteten är utslagen. Jag har haft tur att inte få några bestående problem mer än sämre balans och en svaghet i benet där det började. Men min MS var aktiv och därför valde neurologen den mest effektiva och tuffa behandlingen nästan genast istället för att vänta och prova med flera första linjens mediciner och riskera ett skov med permanenta skador som följd.
Styrkekramar till dig!