Hej på dej!

Just det här med relationer är svårt..

Att få MS ställer ju om livet, för vissa mycket och för andra mindre, och det gäller att försöka hitta någon balans som gör att man själv kan vara “nöjd”.
Naturligtvis ställer det även om livet för ens närstående som helt plötsligt befinner sig i en helt annan situation än tidigare, en situation som dom måste ta ställning till om dom orkar med eller inte.. dom måste ju också få va “nöjda”.

I ditt fall så har ni ju faktiskt flyttat ihop igen och det betyder ju ändå att han har valt att stå vid din sida och försöka.

Ni får helt enkelt prata med varandra, respektfullt, tillsammans med en terapeut eller ensamma.
Identifiera vad det är man inte tycker är bra och försöka ändra på det, och funkar inte det så.. ja.. då kanske man ska fundera på en annan lösning.
Du ska inte känna dig ensam i din relation, gör du det så är det dags att sätta sig ner och prata allvar.

hur jag hanterat det.. haha.. KAOS, fullständigt kaos blev det för mig, men det börjar ordna till sig. Jag har en bra fru som plockar upp mig när jag är nere och hämtar ner mig när jag svävar iväg, så jag ser hyfsat ljust på framtiden.

Får jag fråga hur gamla ni är?

Något som funkar mot yrseln (för min del) är att se till att äta ordentligt, kan ju va värt att testa..
När man blir deprimerad, vilket inte är ett dugg svårt att förstå att man blir när man råkar ut för något sånt här, brukar matlusten bli sämre.
Energibrist gör iaf min yrsel 3ggr värre, så jag tvingar hellre i mig maten än brottas med den yrseln för den är inte rolig.

sen är det nog inte fel med någon sorts avslappning, att bli lugnare kan omöjligt skada utan gör nog att du orkar lite mer.

och oroa dig inte för bromsmedicinerna, finns jättebra tabletter som man kan få nu som är effektivare och har mindre (kända) biverkningar.
Använder själv Tecifidera (tabletter 2ggr/dag) nu efter att ha haft Avonex (sprutor 1ggr/veckan) och skulle inte byta tillbaks även om jag så var tvungen.

Lycka till och hittar du något som hjälper så dela gärna med dig

Tror att det är viktigt att fortsätta leva så “normalt” man bara kan, planera saker, röra på sig så mycket man kan, äta gott etc etc.
Att inte låta sjukdomen diktera hela ens vakna tid är något man själv måste bestämma sig för och försöka tänka mer “I can and I will”.

Jag kan berätta vad som fick mig att inse att livet inte var kört..

Jag ÄLSKAR att åka skidor och sen jag insjuknade blev jag om möjligt ännu mer fanatisk, “måste åka så mycket jag bara kan innan det är slut med det” var hur jag tänkte… ända tills den dagen jag såg en rullstolsbunden man hoppa upp i en kälke som stod på en skida. Den kördes ned för backen av hans assistent.

Där och då fick jag svart på vitt att det jag gillar inte är kört, ALLT går att ordna den dagen det behövs. När man har bra dagar så ta tillvara på dom, det kommer underlätta de dåliga dagarna.

Jag hoppas du mår bättre av Tysabri och att du inte gräver ner dig alltför mycket i det negativa // R

Hej, trist att höra att du inte får det stöd och tid till samtal som du känner att du behöver.
Det har varit lite dött här på sidan, men nu när Qbert fixat till den så fint tror jag att det kommer ändras. Känner du fortfarande för att prata så var inte rädd för att posta lite frågor 🙂

Riktigt trevligt!