Ung Med MS
Forumsvar skapade
-
Inlägg
-
Jag skulle verkligen rekommendera en period på rehab om du har möjlighet. Då kan du fokusera på träningen utan att allt runt omkring tar all din energi. Där arbetar ett team med fysioterapeuter m.m. som kan anpassa ett program utifrån dina förutsättningar. Träning är viktig medicin, så se det som en investering i din långvariga hälsa. Om det är omöjligt skulle jag tagit upp problemet med ms-mottagningen och bett om uppföljning av en sjukgymnast.
Jag känner igen mig. Jag upplevde att jag fick mer, och mer varierande, symptom efter diagnos och behandlingsstart. Dels för att jag plötsligt kunde kategorisera en mängd spridda kroppsliga upplevelser som ms-symptom, säkert för att jag “kände efter” mer/var mer observant. Och för min egen del misstänker jag att medicinen fick symtomen att röra på sig mer i början, utan att jag har fått det bekräftat. Upplevde också en ganska stark krisreaktion och en väldig trötthet.
Nu efter ett par år är det mycket som har försvunnit eller blivit bättre. Jag upplever att tröttheten är lättare, dels för att jag har hittat sätt att hantera den bättre. Träning har stor effekt för mig. Och såklart vila när det behövs.Så jobbigt det låter. Jag har inte fått medicin visa dropp själv, så jag har ingen erfarenhet av det. Men jag tänker att det är viktigt att du berättar för personalen att du känner en så stark oro. Kanske kan du få lugnande mediciner (som sagt, jag har ingen aning om det är möjligt) eller extra stöd av personalen. Du skulle kunna ringa avdelningen redan imorgon och förklara situationen och fråga om det finns något man kan göra.
Om du har någon person hemma som du kan prata med och som kan stötta dig eller få dig att tänka på annat kan du kanske ta hjälp av den också. Jag har mycket ångest i olika andra situationer, och det kan hjälpa att säga typ “nu behöver jag väldigt mycket stöd för att orka det här”. På vilket sätt man sen vill att hjälpen ska se ut tror jag är olika från person till person.Ja, hoppas du får svar snart så att du vet vad du har att förhålla dig till! Det är väldigt påfrestande att gå och vänta på besked..
Jag har ingen erfarenhet av det själv. Men jag har hört från andra att lesioner inte varit synliga under ett pågående skov, men synts på MR etthalvår senare t.ex.
Nej, men jag har läst att det kan vara skadligt vid autoimmuna sjukdomar. Vet inte om det stämmer, men värt att kolla upp kanske?
Hej,
Jag vill bara säga att jag känner jättemycket med dig.
Jag befann mig i en väldigt lik situation i somras, och jag kände mig så chockad och förtvivlad och helt desperat efter någon slags tröst. En sjuksköterska nämnde något om att senare kommer det kännas mer normalt, vilket jag tyckte lät HELT främmande, att det här totalt livsomvälvande skulle kännas normalt.
Men nu, mindre än ett år senare, känns det faktiskt ganska normalt. Jag har hittills klarat mig bra i sjukdomen, har minimala symptom nu när jag tar medicin. Och jag antar att det är en pågående process och någonting jag fortsätter bearbeta, men hittills är några av de största förändringarna i mitt liv att jag är snällare mot mig själv, tar tag i problem fortare, inte röker, är mer noga med träning osv. Positiva saker med andra ord.
Det är helt normalt att reagera med chock och att hamna i en kris, men det kommer bli bättre <3
