Jag hade faktiskt inte hunnit börjat medicinera ännu när jag blev gravid. Men jag fick förklarat för mig att graviditeten i sig ofta fungerar som ett skydd mot skov. Största risken är innan (när man går utan medicin och försöker bli med barn) och precis efter förlossningen. Jag blev rekommenderad att börja med medicin direkt efter men valde att amma i tre månader. Nu har jag precis fasat ut min tecfidera och går utan medicin då vi hoppas på ett syskon (vårt barn är snart 2 år). Har varit utan medicin i en månad nu och åt innan dess halv dos i två månader. Än så länge mår jag bra men visst känns det lite oroligt att gå utan. Känns ju lite pressat att bli med barn snarast möjligt för att minska risken för skov… Min ms har hittills inte varit ett hinder i att skaffa familj vilket också var en stor oro för mig när jag blev sjuk.

Tack för för omtanken! Jag har slutat med medicinen nu då vi planerar för ett syskon till vår dotter. Men det har långsamt blivit bättre även om jag fortfarande haft kvar alla biverkningar. Min läkare säger att jag har otur då det är ytterst få som har så mycket biverkningar som jag fått… men har precis gjort en ny MR som inte visar några förändringar. Så uppenbarligen gör den sitt jobb i alla fall ☺

Jag har valt att vara helt öppen med min ms. Jag pratar inte om det högt och brett men tar upp det när det kommer på tal eller behövs. Anledningen till min öppenhet är två. Dels att jag vill förändra människors förutfattade meningar om ms och dels för att bryta tabuet. Jag tycker inte att det är konstigare att jag pratar om min ms än att min kollega som har diabetes pratar om sin sjukdom. Men jag har också ett jobb som gör att jag inte riskerar att bli arbetslös eller att behöva slåss om jobb i någon hård konkurrens. Det gör ju det naturligtvis det lättare för mig att vara öppen även på jobbet.

Känn ingen press inför första mötet. Det kommer säkert som andra redan sagt handla till mestadels om medicinering. Ytterligare frågor kommer säkert att komma så småningom och då kan du ta upp det längre fram. Det som kan vara bra att höra efter är vilket stöd och hjälp du kan få som Roonan sa ovan. Jag hade stor nytta av att prata med kuratorn på neurologen några månader under första tiden efter diagnosen för att få stöd att hantera chocken och krisen. Så det kan ju vara något att fundera på.

Jag började med tysabri dvs injektioner men fick sluta efter drygt 8 månader på grund av för höga halter av jc-virus. Sedan januari i år har jag haft tecfidera-tabletter men har tyvärr haft otur att få alla biverkningar i listan. De biverkningar jag har fått har varit främst magrelaterade och rodnader på kroppen. Men jag har hört andra som varit väldigt nöjda. Min läkare sa att man i princip har övergett sprutorna idag så förhoppningsvis slipper du dessa.

Lycka till! Det går att leva och må toppen trots ms även om den naturligtvis orsakar en del hinder på vägen. Jag har med hjälp av bromsmedicin (och säkert en del tur) sluppit skov i 4.5 år och varit gravid och fått barn under tiden. Så håll dig positiv men ge dig tid att landa i situationen. Jag fick en kris i några månader men har sedan dess repat mig mer och mer och känner idag att jag accepterat situationen och ser ljust på framtiden. Fråga gärna om du undrar över något.