Hej Lovisa,

Allt händer visst på en gång hos dig just nu och det är helt normalt att du känner att världen rasar samman. Låt den rasa lite, du kommer bygga upp en värld där du är så mycket starkare, modigare och du är en kämpe!
Du kommer inte vara själv när du bygger upp världen utan du kommer göra det med och för din bebis.

När jag fick min MS diagnos hade jag precis börjat andra året av min kandidat, jag gjorde den i Nederländerna men min familj var kvar i Sverige. Jag kommer ihåg att jag var mest orolig över om jag skulle kunna köra bil igen då jag hade tappat all känsla och kontroll över höger arm.
Jag fick spendera en helg på sjukhuset, som tur var så kom min mamma på besök samtidigt som jag blev kallad till sjukhuset så jag hade stöd av både mina vänner och min familj. Studierna led så klart men jag klarade kursen med nöd och näppe för att jag blev tvungen att anpassa mitt studiesätt och jag var snabb med att ansöka om stöd från universitetet så jag fick ta alla mina tentor på dator med extra tid. Detta gjorde att jag satt i ett extra rum tillsammans med ca 10 andra studenter. Tenta stämningen var så mycket bättre än den salen vi hade varit i tidigare (där gjorde alltid minst tre kandidat och masterkurser sina olika tentor samtidigt, stämningen i den luften var spänd!)

Ett år efter min diagnos gjorde jag min erasmus termin i Budapest. Hade gärna velat välja andra länder också men gjorde valet baserat på vart jag hade tillgång till snabba flyg hem om jag skulle behöva sjukvård. Jag ångrar absolut inte mitt val, Budapest är en otrolig vacker stad och jag hade en underbar upplevelse.

Sedan min diagnos har jag bott periodvis i Nederländerna, Ungern, england och Österrike. Jag har haft kvar min ”bas” i Sverige. Jag blev patient i Uppsala först då det är där jag är uppvuxen och gick på kontroller där när jag flyttade från Nederländerna. Nu är jag baserad i Stockholm och patient på karolinska.
Medicinering: jag började på Rebif, sen bytte jag till pledigry och de senaste 5 åren har jag haft mabthera (vilket är den jag skulle rekommendera).

Jag har haft min diagnos i 10 år nu. Jag lever ett helt normalt liv men mitt immun system är sämre än andras så jag blir sjuk oftare. Det finns dock inget som kan förhindra det då mitt bonusbarn är på förskolan (läs they are walking Petri dishes). Jag har precis fött mitt första barn och även om det fanns risker pga min MS så gick det hur bra som helst och babyn håller mig uppe om nätterna precis som den ska.

Det jag (och de tidigare inläggen) vill säga är att livet är inte slut pga denna diagnos! Du kommer klara dig igenom det först mörkret och din värld kommer anpassa sig. Du kommer och ska se dig själv som en kämpe!

Jag tog en hel drös med vacciner (inklusive fästing/TBE) innan jag började med mabthera och det funkade utan problem. Det enda du vill ha koll på är timingen. Prata helst med en läkare om det men så som jag förstod det var att vaccinering tar bäst i slutet av en mabthera kur, alltså strax innan det är dags för nästa infusion. Sen får du inte ta infusionen för snabbt efter vaccineringen för annars tar mabthera död på vaccinet och då har du tagit det i onödan.
Jag blev tvungen att skjuta på en mabthera infusion för att jag hade vaccinerat mig veckan innan (det var sista dosen av vaccineringarna). Fick inga skov eller pseudo skov. Blev också inte sjuk av vaccineringen.

Hej,

Jag är lite sent ute med mitt svar men vill också berätta om min upplevelse med MS.

Jag fick mitt första skov 2013, då bodde jag i Nederländerna så all min behandling skedde där till och börja med. Skovet märkte jag då hela min högra domnade bort, när mitt högra ben började bli slött och jag märkte av kittlingar på högra sidan av magen gick jag tillbaka till läkarna och fick träffa neurolog specialister.
Även om jag inte träffade MS specialister direkt så tycker jag att alla läkare jag träffade var oerhört duktiga på att förklara vad MS var, att jag alltid kommer ha med mig MS men att jag fortfarande ska leva ett normalt liv.

Jag har inte hållit mig tillbaka utan avslutat mina studier, fått tillbaka kontrollen över min högra arm (de andra symptomerna försvann direkt efter en kortison dos) och bott utomlands i ytterligare 4 år.

Numera ser jag oftare och oftare hur folk pratar om MS på tv och deras skildringar är alltid så negative och det verkar som om en MS diagnos är en dödsdom. Har någon annan sett det och reagerat?

Jag undrar också om någon annan inte uppfattar MS som en sjukdom?
Jag ser MS snarare som ett medicinskt tillstånd som jag har, om någon frågar så liknar jag det till diabetes eller epilepsi. Alla tre är saker man kan leva ett aktivt och normalt liv men ibland så händer det något som strular till det för en.