Jag brukar säga att jag mått sämre av oron kring min diagnos än vad jag gjort av själva MSen, det upplever jag att många andra jag pratat med i samma situation också gjort. Trots det kändes första månaden efter att jag blev diagnostiserad ganska bra, med den täta läkarkontakten och allt stöd från familj och vänner kändes det relativt tryggt. Det var inte förrän efter det som jag började landa och förstå vad allt det där innebar, och oron kom med ett bombnedslag av ångest. Framförallt handlade det om ovissheten, att jag läste på om en massa skräckexempel och kände efter för mycket hela tiden som gjorde att det blev så. Med tiden har det ändå blivit mycket bättre. De där första månaderna jag kunde känna yrsel, få kramp i benen eller att det stack i fingrarna kunde förmodligen tillskrivas stressen, oron, träningsvärk eller att jag legat på armen hela natten osv.

Jag började förvisso ta ångestdämpande för den där akuta oron i början, men allt eftersom så inser man också att det inte tjänar någonting till att grubbla för mycket, sjukdomen kommer ha sin gång ändå och vi får bland den bästa vården i världen. Man lär sig också känna sin kropp, lite värk i vaderna eller trötthet upplever alla människor till och från, det är sällan det är sjukdomstelaterat. Man känner kanske av sin MS lite ibland, men man lär sig också att lite symtom kan komma och gå utan att det innebär något nytt farligt steg av sjukdomen.

Kunde neurologen också konstatera att du haft fyra skov under de senaste sex månaderna? Annars kan det ju röra sig om psuedo-skov. Jag får alltid känningar när jag blir lite sjuk och så till exempel.

Besvären du åsamkats behöver ju inte nödvändigtvis bli kvarstående heller. En hel del skador på nervsystemet kan ju faktiskt läka ut efter en tid. Skönt att du får påbörja behandling i alla fall. Förhoppningsvis kommer det minska skovens frekvens avsevärt.

Man får det dessutom intravenöst så det kickar igång ganska snabbt och bestämt, så jag brukar slumra till redan efter ett par minuter. Sen kollar ju sköterskan pulsen var 15e minut, så de har full koll på en under hela behandlingen. Lycka till med läsningen helt enkelt!

Medans kunskap om psilocybinets effekter på personer under immunosuppressiv behandling är ringa så verkar det samtidigt finnas lite forskning som visar på dess fördelar som behandling mot autoimmuna sjukdomar. Det tåls kanske också att nämna hur vissa svampar har immunstärkande egenskaper, vilket då potentiellt kan motverka tyabrins effekter. Du kanske då med fördel kan ta reda på ifall den specifika svampen i fråga har en sådan verkan först?

Jag är inte heller någon läkare men finner ingen uppenbar koppling mellan hur det aktiva ämnet i svampar påverkar kroppen och tysabrins verkningsområde. Jag tror ditt bästa hopp vilar i Torkels rekommendationer här, att hitta någon som behandlas med tysabri eller liknande som faktiskt provat psykedeliska svampar tidigare då vetenskapen vänder dig ryggen. Och prova dig fram med försiktighet!

Som andra skriver här så behöver inte livet ta slut. Behandlingarna som finns idag ger en goda möjligheter till att leva ett fullt normalt liv. Jag har själv egentligen mått sämre av själva oron än vad jag har av min MS, och insikten att man mår ännu sämre av att grubbla, tänka på, och oroa sig över sjukdomen har hjälpt att hitta tillbaka igen.
Men det tar också tid att smälta en sådan här grej, och det ska det få göra – du nämner att du har stöd från familjen, och jag gissar att de har förståelse för det? Ta din tid, låt kropp och sinne återhämta sig ordentligt.