Inlägg om: Oro

Besök även vårt forum för massor av relaterat innehåll.

Hur det känns vid sjukdomsbeskedet

Jag skriver inte om hur det var och hur allt gick till. Det orkar jag inte. Det du vill veta har du redan googlat dig fram till: på natten när du inte kan somna om, mellan möten när tankar inte lämnar dig i fred, mitt i en middag när du ursäktade dig och gick på toaletten för att stilla oron med några sökningar. Kanske går vargarna och lägger sig igen om de bara får några svar?

Det står inte på FASS, 1177 eller hos Socialstyrelsen om den här gnagande biverkningen. Oron som flyttar in och inte vill gå och lägga sig. Vargarna som håller sig vakna och vill ha sällskap hela tiden. Det står om oro, men det är för futtigt, bara tre bokstäver. De rymmer inte allt som känns. Jag skriver om hur det om känns. Det känns som vargar.

Hjärnan har tidigare bara varit ett verktyg för att förmedla tankar, drömmar och känslor. En slags symbol eller metafor: viljestyrkan som ”sitter i skallen”, ”hjärnspöken” som psykar en och minnen som plockas fram från ”bakhuvudet”. En diffus plats där själen bor. Nu är den en kroppsdel som vilken annan som helst, som ett ben som kan brytas eller en tand som kan få karies. Den är roten till det onda. Det blir så fysiskt och verkligt. Det pågår saker därinne hela tiden, det läker och det bryts ner. I hjärnan där sjukdomen, tankarna, känslorna och vargarna ska flytta ihop och bo från och med nu.

Allt har gått så fort och så långsamt på samma gång.

Det ser ut som MS, säger han.
Du ser ut som MS. Din mamma MS, tänker jag.

Man ska vara tacksam. Tacksam för vård och hjälp, mediciner och undersökningar. Att jag fick tider så snabbt. Att jag fick en diagnos så snabbt. Jag ÄR tacksam, men jag är också arg. Inget känns rättvist och inget känns säkert längre.

Det metalliska dunkandet inuti MR-kameran. Värmen längs ryggraden. Här inne är jag trygg. Maskinen låter som en båtmotor. Den låter som musik. We all live in a yellow submarine. Vargarna ser mig inte när jag ligger i tunneln. De hittar mig inte i min undervattensbåt. Vi dyker ner i djupet och gömmer oss från omvärlden, alla vi som från och med nu bor i en yellow submarine.

Hos Neuro. En ny bunt papper i handen på vägen ut med fler bokade tider. Läkemedel som jag får googla efteråt för jag minns inte vad de gör. Behöver inte veta. När jag inte kan somna på natten kommer allt som jag har läst och tryckt ner, upp till ytan igen. Bättre att inte ha något i huvudet som hjärnan kan leta fram. Bättre att bara flyta runt.

Inskriven på avdelning. Man kan inte dö av MS säger de, men ibland känns det som om delar av mig dör eller redan har dött. Jag och vargarna får nog av allt. De fattar ju ingenting! Vi går ut i vintern, höga på kortison, om man nu kan bli det, och vandrar i sjukhuskläder. Vi tar inte hänsyn till väder, temperatur och sånt. Små uppror mot sjukdomen.

Somebody once asked
“Could I spare some change for gas?
I need to get myself away from this place”
I said, “Yep, what a concept
I could use a little fuel myself”
And we could all use a little change

Jag spelar Smashmouth och tänker att jag ska dra från allt. Men jag är tillbaka på våning igen till lunch, precis som lovat, med vargarna i släptåg. Jag har inte så mycket annat att välja på, även om jag låtsas som det när jag går ut och gör revolt. Jag kan fortfarande gå i alla fall, säger jag. Än så länge, säger vargarna.

Jag höjer volymen och känner att det är det enda som hjälper. Vargarna tycker inte om höga ljud, de lommar i väg ut i sjukhuskorridoren så länge jag spelar. Inget når igenom hörlurarna.

När det är tyst sen på natten kommer oron och vargarna tillbaka. Jag kan inte spela musik hela tiden. Det var så de torterade människor i Guantanamo, har jag läst. Ibland måste man stå ensam i tystnaden och tänka äckliga tankar om framtiden och känna hur det känns. Repetera för sig själv som ett mantra:

Det värsta är att man inte kan göra någonting åt det. Det bästa är att man inte kan göra någonting åt det.

Jag lever med vargar nu. Det är inte så det är, men det är så det känns. Jag måste få ta plats och känna saker. Sjukvård och behandling handlar om att veta, jag behöver känna.

Dela med dig av dina erfarenheter!

Du har precis läst ett bidrag till vårt erfarenhetsbibliotek. Det finns många som är intresserade av att läsa om vad just du har varit med om! Vi ger dig som medlem på ungmedms.com möjligheten att anonymt få din historia och dina erfarenheter publicerade.

Skicka in ditt bidrag

Detta inlägg har 4 kommentarer

Svar om framtidsoro, Lemtrada och organdonation

Ung Med MS

MS-Neurologen Albert Hietala från Karolinska Sjukhuset i Stockholm svarar på dina frågor om MS. Detta är vi oerhört glada och tacksamma för! Läs mer och skicka in en egen fråga här.

Fråga: “Hej! Jag har haft diagnos i 7 veckor. Har precis fått min andra Tysabri-behandling och mår nu helt bra, (fysiskt iaf)har i princip inga restsymtom alls kvar. Min största oro är ändå för framtiden, är livrädd att gå och lägga mig varje kväll för att jag ska vakna med någon funktionsnedsättning eller nytt skov när jag vaknar.. Hur länge fungerar tysabri? Jag menar, kan man gå på den i hur många decenier som helst? (Är bara 22 år) Och om man nu,som jag, har fått behandling tidigt måste en skovvis MS alltid övergå till en progressiv fas? Eller kan man mha broms stanna kvar i skovvis? Tack för svar! /orolig själ”

Svar: Tysabri ® har de facto revolutionerat hur vi ser på MS. Denna medicin har givit oss en uppsjö nya ledtrådar hur vi ska behandla sjukdomen. Vi har fått Mabthera ®, Lemtrada ®, ett flertal tabletter (Aubagio ®, Tecfidera ®, Gillenya ®) och ett flertal nya terapier är på väg!

Vi har fått möjlighet att skräddarsy behandlingar. Jag räknar med att panoramat för hur sjukdomen kommer att te sig kommer att vara helt förändrat om 5 år, på basen av befintliga mediciner! Vad jag menar är att jag tror inte du kommer att märka av din sjukdom särskilt mycket! Med behandling, tex Tysabri, kan vi hålla sjukdomen helt i schack i decennier. Ja, man kan ge Tysabri i decennier, men med stor sannolikhet kommer du att få byta till något preparat i framtiden som är enklare att ta. Nej, man kan inte säga att MS per automatik går över i en progressiv fas. Vi vet att immunsystemet successivt ”lägger sig” vid 50-60 års ålder, då blir inte immunomodulerande läkemedel lika viktiga.

Jag tycker inte du ska oroa dig för framtiden, du har haft tur i oturen att insjukna i en tid då vi läkare äntligen har en vass vapenarsenal mot sjukdomen. Dessutom vässar vi dessa vapen hela tiden!

Fråga: “Jag var på väg att få Lemtrada men sen ändrade läkaren sig efter provtagning. Hur kommer det sig? Kan bara vissa få den medicinen?”

Svar: Lemtrada ® förutsätter att man har god leverfunktion, sköldkörtel och njurfunktion. Man ska inte ha pågående infektion, man får inte ha vissa andra virusinfektioner. Man får inte vara lättblödande.

Det är således svårt att säga varför din läkare avböjt att ge dig Lemtrada ®. Det är rimligt att du får en förklaring.

Fråga: “Får man donera sina organ trots att man har MS? I och med att man inte kan/får ge blod så vill jag ändå göra rätt för mig, och har fyllt i donationskort. Och om organen inte går att använda i medicinskt syfte så kanske de i vilket fall går att forska på?”

Svar: Beslut om donation görs på basen av hur kritiskt sjuk mottagaren är, vilket organ det berör och hur matchningen ser ut.

Om man har MS så har man en autoimmun sjukdom som är kopplat till dina vita blodkroppar och egna antikroppar. Vid en transplantation av tex njure eller lever så är de inte alls attackerade av dina immunceller. MS kan inte överföras med transplantation.

Självklart ska du fylla i donationskortet! Det är upp till läkarna och transplantationskoordinatorerna hur och om de kan använda dina organ.

Detta inlägg har inga kommentarer