Huruvida jag har tagit till mig sjukdomen helt eller ej är svår att svara på, men till stor del skulle jag säga. Jag accepterar att jag är sjuk i den meningen att det aldrig varit någon förnekelsefas eller dylikt, däremot har jag svårt att hantera stressen och oron som kommer med. Emellanåt är det svårt att läsa om hemska livsöden som MS orsakat, och det känns som att luften går ur en. Man skulle nog kunna säga att jag inte har några problem med att identifiera mig som MS-patient, men jag är rädd för framtiden och hur den kommer att te sig.

Jag är helt öppen med att jag är sjuk. Men det är så jag fungerar, jag är transparent. I studiesammanhang har det varit nödvändigt att förklara varför uppsatsen dröjer och privat skulle jag inte fungera om jag döljer något. Skulle jag träffa en gammal bekant som frågade hur det var med mig numera, skulle jag utan omsvep svara “Det är sådär, blev diagnostiserad med multipel skleros för ett år sedan.”

Men har du inte varit i kontant med mottagningen och tagit prover precis innan, och frågat gällande förkylningen?

Det här är en intressant fråga, jag har inte satt mig in i den med tanke på att jag själv aldrig har känt en barnlängtan. Vad jag förstår så vilar oftast sjukdomen under graviditeten, men risken för skov ökar efter förlossningen. Sedan finns det vad jag förstår lite olika rön angående amningen, och vissa som menar att den minskar risken för skov? Medans andra menar att man bör få behandling så fort efter förlossningen som möjligt. Ni som har gjort valet att amma eller ej, har ni bara gjort det under läkares medgivande, på en stark önskan att amma oavsett eller har ni baserat ert val på forskning? Om svaret är det sistnämnda, vilka studier?

Jag har inte gjort det, men vad jag förstår så ska man helst göra det någon månad innan infusionen eller kanske två efter. Andra som kan bättre får rätta mig om jag har fel!