Hejsan och god morgon tillbaka, 🙂

interferon beta i olika former är den i särklass vanligaste bromsmedicinen. Det finns lite olika varianter som varierar i dosering och hur ofta man tar dom.

Jag gick på Avonex som är en spruta som tas en gång i veckan. Gjorde det i ett och ett halvt år. Biverkningarna med influensa-liknande symptom var klart påtagliga för min del (som för de allra flesta). De gick dock att hålla i shack med hjälp av Alvedon. Jag tog, enligt instruktioner från min sköterska, två Alvedon efter injektionen och fyllde på var 6:e timme (dvs maxdosen för Alvedon). Så jag fick ställa klockan och ‘fylla på’ mitt i natten för att må okej på morgonen.

Jag brukade ta mina sprutor på söndagskvällen och jag kunde leva som vanligt dagen efter. Det märktes mest fram emot slutet på varje 6-timmarsintervall. Det var lite jobbigt men ändå klart hanterbart. 24 timmar efter sprutan behövde jag inte mer värktabletter och dagen därpå var allt som vanligt igen.

Så var det för mig i alla fall.

Vilken medicin pratade dom om?

Kul att du gillar sidan. 😀

Jag tror att en forumsdel för anhöriga är en bra idé. Kan helt klart vara ett bra sätt att expandera och brädda sidan framöver. Det kräver dock en del arbete och det finns lite andra saker att ta tag i innan det skulle kunna bli akruellt. Men om det finns ett behov just nu så går det naturligtvis att prioritera.

Vad tycker ni andra?

Hej och välkommen!

Jag förstår hur du känner. Jag hade inte, förens efterr 3.5 år med sjukdomen, träffat på en enda annan patient som inte var minst 10 år äldre än mig. Detta trots att jag väldigt ofta var på sjukhusets behandlingsavdelning. Många av dom andra patienterna såg ut att må jättebra, ha fina jobb, barn, villa, vovve, volvo… ja du förstår. Jag kände mig ensam och sjuk. Inte bara för att de andra var äldre än mig utan också för att jag även hade en så aktiv sjukdom för min ålder.

Kommer speciellt ihåg en gång då jag låg och fick kortisondropp. Funderade på att prata med en kille (ca 10 år äldre än mig) som låg på britsen bredvid med sin laptop. Jobbandes. Vågade inte riktigt. Sen visade det sig att han var där för att få sin allra första kortisonbehandling. Jag var inne dag 2 för min andra tredagarsbehandling den sommaren och jag tror att det var min fjärde eller femte behandling totalt. Jag frågade mig själv; Vad har jag gemensamt med honom? Vi är i olika faser i livet, är olika sjuka och är olika gamla. Jag lyssnade på Pink Floyd i stället.

Jag vet att du inte är ensam här om att sitta i rullstol, så det är just precis initiativ som ditt som behövs för att råda bot på all denna ensamhet.

Kul att det kan göra någon nytta. 🙂