Vid ett ms skov brukar man säga att då sitter symtomen i hela tiden i minst 24 timmar. Så om du domnar bort å det inte kommer tillbaka på så lång tid så bör du söka akutmottagning för din oro för ms. Men inte för korta sekvenser, då är det iallafall något annat som är orsaken.
(En första inflammation på en nerv uppkommer inte å sen läker igen på kortare tid än så nämligen. (En annan sak när man tidigare haft ett rejält skov nånstans å känner av ”ärren” igen som kortare pseudo-skov lite då å då)

Gissar på att du kan slappna av å försöka rör på dig så spänningarna i nacken släpper.

Har (vad jag vet ) inte haft körtelfeber ! Knappt varit sjuk öht under uppväxten/före jag fick ms.

Min bästa kompis i mellanstadiet hade iofs körtelfeber, men jag blev aldrig sjuk. Kanske fick jag viruset utan å bli sjuk av det så jag har det i mig ändå.

Ungefär som att min mamma inte trodde jag haft vattkoppor (ev ev möjligen en koppa brukar hon säga) fast min bror hade det å i massor, å i test för ” varicella” som det heter hade jag ju antikroppar mot det trots allt.

Månaderna innan diagnosen hade jag dock en riktig jäkla helvetes förkylning å hosta nå så hemskt. Så pass att jag för första gången i livet va tvungen å ta cocilana hostmedicin för å få sova.

Men nu har jag inte haft en enda sjukdag senaste 1 1/2 året trots att vita blodkropparna ska ha varit för låga… mysko nästan! Men man är ju tacksam såklart !

För mig blev det rätt naturligt med familjen eftersom jag fick skjuts in till akuten och inlagd flera dagar å sen behövde hämtning osv , så klart att man pratar om vad som är problemet då.

Med arbetskamrater å vänner va det lite annorlunda och fortfarande vet inte alla. Jag fick några (3?) besök hos kurator i samband med diagnosen, det var jättebra. Då fick jag prata å fundera på mina våndor å tankar om sjukdomen men även ångesten /oron att berätta för vänner å jobb om sjukdomen. Å få en strategi för vad det va som jag va orolig över. Ville ju inte att folk ska se mig bara som ”hon med ms” eller tycka synd om mig el tänka att jag var ”svag” å inte klarar av saker liksom.

I dagsläget berättar jag aldrig om mig sjukdom för nya människor innan vi lärt känna varandra. Å blir jäkligt irriterad när andra berättat för nya bekantskaper innan jag vill det. Man vill liksom att folk ska få lära känna Mig. Utan förutfattade meningar omkr sjukdomen. Sen kan man nämna det om man vill/ när man vill / om man känner för det eller det behövs.

I en ny bekantskap så kom det på tal va hemskt det var att nån annan fått ms…. å men stackars osv osv…. Då kunde jag ju inte låta bli att nämna att jag också har det. Å jag mår ju helt normalt å gör allt jag vill. (Haft diagnos sen 2013) Snacka om att dom blev förvånade! 😂😅 Egentligen borde man väl vara mer öppen med sjukdomen just för å avdramatisera diagnosen för nydiagnostiserade och folk omkring dem. Å det kan ju va bra att folk har förståelse för att man måste träffa doktorn, ta prover å medicin då å då. Men som sagt, inte allt å alla å nya bekantskaper för min del. ❤️

Har inte egen erfarenhet men vet att neurologerna brukar säga att ms ofta är lugnare under graviditeten men att risken för skov (försämringar) är större än annars under tiden efter födseln. Därmed får ganska ofta mammor rådet att fundera över att avstå amning för att istället få en bromsmedicin med högre effekt ganska tätt inpå förlossningen för att inte riskera att bli mer sjuka i sin ms å därmed i det långa loppet få mindre ork å kapacitet som förälder. (På det viset kan också pappan underlätta den jobbigaste tiden mer, med matningen tex nattetid, för att inte trötta ut sig för mycket om man behöver mer vila å återhämtning pga sjukdomen) Synd att missa amningen men viktigt att få stopp för sjukdomen å vara en pigg å ”frisk” förälder i det långa loppet också.

Avslutningsvis så finns många mkt effektiva mediciner idag som kan stoppa sjukdoms utveckligen väldigt väl i de flesta fall, så ms ”är inte samma sjukdom nu som det var förr”.
Se till å fråga å ta reda på fakta å ta gärna med nån, tex din sambo/man el nån annan nära på nåt besök hos neuro för att ha fler ”öron” å för att ha nån att diskutera igenom allt med sedan.

(Jag blev jäkligt trött av copaxone å jobbigt å ta sprutor men det är ju en begränsad period för dig. Sen kan du få annat. Tex tabletter eller dropp halvårsvis som är mkt smidigare)

Kram å grattis till graviditeten!

Du måste ju rådgöra med en läkare innan du tar det igen! Jag skulle tro att dom kommer säga att du inte ska ta samma igen, men oavsett så ska du prata med läkaren ang detta! Allvarlig reaktion ju!

Själv har jag kört Lars Erik Uhneståhl mental träning på lyssnings bok mot den fatigue jag hade. Skönt att varva ner och ”starta om” dagen/energi mängden genom att gå ner i riktig djupavslappning 1-2 ggr per dag m det.

Lycka till oavsett vilken väg du väljer! ❤️