Jag förstår exakt vad du menar, jag har likadant. Jag vet själv inte vad som är vad men jag har lyckats få remiss till reumatologen för att se om det är något reumatiskt bakom mina leder. Ilningarna misstänker jag är ms:en men jag vet inte säkert. Det kommer som och går.

Jag blev halvsidesförlamad när jag insjuknade så det kan visst bara drabba ena sidan. Blir jag nog slut släpar den sidan av munnen efter fortfarande.
Kommer det och går för dig vid olika tider på dygnet? Eller när du är för slut?
Jag får känningar av mina gamla skador när jag är trött eller för mentalt slutkörd.

Så fort jag tar ut mig för hårt reagerar kroppen direkt med feber. Det är precis som att den har lärt sig att “hon lyssnar inte, sätt in det tunga artilleriet!” Känns som att kroppen är tung samtidigt. Får jag feber reagerar alla mina andra sjukdomar så kroppen har väl lärt sig att då går jag till slut och vilar.

Jag förstår precis vad du menar NewVersion. Jag har haft diagnosen i 3 1/2 år nu och jag har fortfarande inte hittat min balans i livet. Jag kör på tills jag kraschar, får böta någon vecka och sedan gör jag samma idiotiska sak igen. Jag har extremt svårt att lyssna på kroppen men det är för att förr var jag tvungen att hitta på saker de få gånger jag mådde bra i astman och då var det bara att passa på. Nu går det inte att göra likadant och det gör det svårt. Trots att jag är sjukpensionär är det svårt att bara få hushållet med hundarna att gå runt. Går jag en kort sväng med rullator så är resten av dan spolierad. Går jag med elrullstolen kan jag hålla mig någorlunda flytande en bra dag. Men då har jag tur att min sambo hjälper mig. Som ikväll när jag hade parkerat elrullstolen i carporten tio m från huset. På väg in gav höger arm och ben upp (jag hamnade i Igor mode från Frankenstein.) Då tog sambon in hundarna, hjälpte mig in och hjälpte mig med ytterkläder. Känns så hemskt att han skulle behöva göra det men vi är ett team. Jag lär mig sakta att inte vara rädd för att ta till hjälpmedel men jag är lite för tjurig för mitt eget bästa 😛 sen är det bättre att be om hjälp även om det är svårt.

Vi träffades ett år innan jag fick mitt första skov. Jag var så rädd att han skulle tycka att det blev för mycket och lämna mig men han sa att ingenting hade förändrats. Han sa något super klokt men jag har glömt formuleringen 😋 visst har han fått hjälpa mig mycket med det som jag inte klarar själv längre men vi är ett team som min sambo säger. Det blev tuffare när han gick in i väggen men nu får vi hjälpa varandra.